TEMA Frö

Anna vet inte riktigt säkert när den första tanken genomkorsade hjärnan, inte heller bar hon något speciellt minne som föranledde till tanken.

Det enda Anna vet med säkerhet är att fröet blivit såtts någon gång under en av de där frostkalla höstmornarna när hon gått till skolan.

Isen ligger i ett tunt, tunt sjok på tjärnen och flyttfåglarna ropar adjö.

Den röda väskan slår mot hennes rygg och de små fötterna avverkar i snabb takt de knappa fem kilometrarna längs byvägen dag efter dag.

Stressen i skolan med mycket läxor, och skolkompisar som viskar bakom ryggen på henne gör att magen värker konstant, liksom själen.   Anna känner sig som ett av de där fallande höstlöven som krossas under hennes fötter. Utan värde…och ensam.

Landsvägen som är relativt nylagd saknar de vanliga vita märkningarna, och ter sig som en oändlig massa av svart beck. I stora kringelikrokar tar den sig genom landskapet som en svart orm. De orangeröda lönnarna glöder av solen som nyfiket tar sig upp mot himlen.

Anna känner att skorna är lite trånga , men vet att nya får hon inte förrän storasyster växt ur sina. De är i och för sig inte nya, men större…så att hon slipper knipa med tårna för att få plats.

Pappa är skomakare, men Anna och hennes systrar har ändå inga nya skor. Pengarna han får in köper han nytt skinn för, och gör vackra kängor som de fina fröknarna i stan kommer in och köper.

Anna tittar ut över tjärnen och ser småfisk som hoppar. Ett litet rådjur kommer ut från skogsbrynet och tittar på henne en kort stund innan det drar sig tillbaka. Anna ler och känner smärtan krama hjärtat. Åh om ändå mamma fått levat…allt skulle säkert varit mycket enklare då.

Plötsligt gör hon helt om och tar sig ut på den skrangliga bryggan. Precis bredvid den har isen spruckit upp till ett gytter av skärvor och hon ser sin egen spegelbild. Anna ställer väskan ordentligt mot bänken någon placerat på bryggan och ställer sig med fötterna tätt ihop. Vattnet är nästan svart.

Hon vågar inte känna på det av rädsla för att vekna. Pappan brukade ofta varna för den gamla tjärnen. ”Den är djup och iskall året runt.” Anna snörade upp skorna och lade dem bredvid sig. Jackan och mössan gick samma väg. Kläderna skulle snart passa till lillebror, och även om färgen var lite gräll skulle han tvingas ha den. När Anna tog av sig byxorna slog kylan runt hennes magra ben som två isköldar. Strumporna blev våta på bara några sekunder och hon insåg att det var bråttom.

Sakta räknade Anna till tre och hoppade.

Först frös hon och kände ångesten sätta bo i henne, men efter bara en liten stund gick kylan över till värme.

Mamman log välkomnande och Anna gled in i hennes famn.