TEMA Storslaget

När Peppe något ovan rattade bilen längs bergskammen tittade han då och då ut genom fönstret för att finna små vita ulliga moln. Den storslagna naturen runt honom som så många naturälskare beskrivit i reportage var totalt ointressant i Peppes ögon, och han gjorde allt för att komma fram så fort som möjligt.
När de två tjejerna dök upp på vägen blev han så paff att han bromsade den vilt framåtfarande bilen, och blev osäker på om han skulle stanna eller ej. En snabb titt på gps.n visade att han fortfarande hade gott om tid

”Where are you going?” Peppe antog att de var turister eftersom ryggsäckarna var fyllda av gladfärgade flaggor från olika länder, och använde sin något krackelerade skolengelska. Flickorna skuggade med handen mot solen och tittade snabbt på varandra innan de pekade i Peppes färdriktning. ”To the village.” Han öppnade bakdörren och gjorde en inbjudande gest. ”Welcome.”

I samma stund som de satt sig tittade Peppe en lång stund i backspegeln totalt oförmögen att ta in vad han såg. Flickan som inte var någon flicka utan en kvinna i hans ålder lutade sig framåt i sätet. ”Peppe? Men? Vad? Hur? Äh…säg inte att du flyttade hit?” Hon lutade sig till väninnans öra och viskade något i det för att sedan luta sig framåt mellan sätena och räcka fram en smal hand. ”Tjena grabben! Gud vad länge sedan vi sågs. Hur mår Pia…och de andra?” Hon tvekade innan hon sade namnet väl medveten om att det var minerad mark. Tiden hade kanske läkt deras hjärtan, men själen skulle aldrig få ro. Peppe tog Amandas hand och överrumplades av minnesfragment.
”Du? Är du okej? Förlåt Peppe…jag…jag trodde att ni lagt ned stridsyxan. Pia och du är ju syskon…och…ja…blodsband borde ju räcka över klyftan ni grävde…men…” Amanda rodnade och tittade hjälplöst på väninnan som mimade åt henne att vara tyst.

De kraftiga hjulen tappade fästet och den röda bilen var farligt nära stupet som ledde ned till bergets fäste. Peppe kände något hicka till i magen och välkomnade känslan av att vara rädd istället för ledsen. ”Jag är ledsen Amanda…jag har inte glömt…inget av det.

Peppe såg på gps:n att platsen närmade sig och tittade nästan euforiskt mot bergskammen där det skulle ske. Snart, snart skulle allt vara förbi. Skadeglatt tittade han i backspegeln och såg Amandas ansikte bli askgrått