Dagboksinlägg (Fredag den 13:e eller?)

Idag var jag faktiskt tvungen att kolla almanackan en extra gång, för början på dagen påminde alltför mycket om fredagen den trettonde.

Egentligen började alltihop inatt klockan ett, precis en timme efter att jag slutit mina blå.

Den lilla varma kroppen som ligger i min famn och består av minstingen ligger sött och snarkar när ett gallskrik genljuder i huset. ”MAMMMMMMA!”
Jag kastar av mig täcket och rusar in till barnrummet där Zabine sitter och gråter. Efter en kort stund inser jag att det är det gamla vanliga…”Jag är rädd mamma…kan inte du lägga dig hos mig?” Ärligt talat hade jag ingen lust att ligga tätt intill min vattkoppsfyllda dotter, men tyckte vansinnigt synd om henne och förbarmade mig. Men först virade jag täcket runt henne, och tog fram ett eget täcke till mig som jag noga lade omkring min ännu friska kropp. Sedan somnade vi.

Några timmar senare skriks det från andra änden av huset. Upp som en liten Kasperdocka som poppar upp sin box och full fart till vårt sovrum.
Lilleman har sparkat av sig täcket och ligger och gråter. ”Ja fyser mamma. Du kall ligga me mig.” Snäll som jag är kryper jag ned till honom och somnar. Klockan står på tre.

Några timmar senare hör jag Peter kliva upp, men orkar knappt lyfta ögonlocken när han pratar med mig, och den vanliga godmorgonkyssen reduceras till en enkel, snabb puss. Jag hör bilen starta och tittar på klockan som tickat fram till fem.

Lilleman börjar tjata om välling, men jag tystar honom och vi somnar om.

Klockan sex ringer väckarklockan och jag masar mig sakta upp, men låter småttingarna sova en extra stund.
Efter att kläderna hamnat på plats och porslinet ställts på bordet går jag in till de två äldsta och tänder taklampan med ett hurtigt. ”God morgon Älsklingar. Dags att stiga upp.” Razzel tittar sömnigt ned på mig från överslafen och gnölar lite innan han motvilligt tar de få stegen ned.
Zabine öppnar långsamt ögonen och ett skrik undslipper henne. ”Mamma! Jag är blöt!” Gråtande tar hon sig ned på rekordfart och jag konstaterar suckande att min lilla prinsessa kissat på sig för första gången på massor av år. Jag är arg, frustrerad och vansinnigt trött. Lillan förpassas snabbt till duschen där hon blir rengjord, sedan kläs hon på. De nedpinkade lakanen och täcket sliter jag ur sängen och kastar ned för källartrappan. Klockan tickar snabbt på, och vi får mer eller mindre kasta i oss frukosten och skynda oss ut i bilen för att köra Razzel till skolan som börjar åtta.

Zabine klagar på att blåsorna kliar och gråter övergivet i baksätet. Hennes vanligtvis docksöta ansikte är fyllt av fula bubbliga vattkoppor i olika stadier, och jag kan nog lätt säga att det är problem att hitta ett koppfritt ställe på Lilla snuttan. Jag tröstar så gott det går och undrar under tiden varför det är så lång kö när jag kommer till rondellen i Vårsta.

Skolan ligger strax efter Vårsta och jag svänger snabbt in och lämnar av Razzel. Med fotbollen i ena handen och Razzels proteindrink i andra äntrar jag skolan och hamnar mitt i en batalj mellan en elev och en fröken. Kvädesorden haglar och jag ser att Razzel hukar lite som om han skäms för sin kompis. Bråket lugnar ned sig och jag pratar med en lärare som berättar att en bil kört rätt in i skogen en bit upp. Därav köerna.

Mitt tidigare beslut att åka till affären för att köpa mer textiltvättmedel ändras snabbt till att försöka ta sig hem så fort som möjligt. Jag tittar på bensinmätaren och tar en chansning att det skall räcka hem.

Köerna har nu mer än fördubblats och jag är nästan den enda bilen på min sida av vägen. Det känns underbart att slippa köa och solen som nu tagit sig lite högre upp möter mig i landsvägshöjd och bländar min sikt totalt framåt.
Men med ena handen som solskydd och några hjulvarv mindre förpassar vi oss långsamt hemåt.

Efter en stärkande skogspromenad har jag nu tagit mig an problemet nedkissade saker och skrubbat madrassen som inte doftar blommor precis. Tur i oturen är väl att hon är tjej, och därför har en urin som inte doftar fullt så illa som grabbarnas.