23 november 2010

TEMA gruppering

Hm...nja...jag har twistat lite på ordet idag.
Läs själva får ni se.


För första gången på mycket, mycket länge tillhör jag en grupp.
Mina sex, nästan sju år hemma som morsa till tre yra troll har gjort mig som var supersocial till en eremit som trivs med tystheten. Nåja, tyst och tyst, barn låter…mycket till och med. Men livet med att pyssla hemma med huset, och umgås med barnen gjorde mig tillfreds med mitt liv.

Jag var nästan fyllda trettiosex då min drömprins uppenbarade sig och tog mig med storm. Några år senare fick jag efter mycket strul mitt första barn, och lyckan var enorm. Jag kunde göra vad som helst för denna lilla ängel. Ta ner månen om så skulle behövas.

Lyckligtvis blev jag aldrig tvingad till några stordåd, bara ge kärlek, massor av sådan till pojken som snabbt växte upp och fick en syster. Eftersom barnen kom för tidigt hann jag aldrig gå med i några mammagrupper, förresten hade jag väldigt svårt att identifiera mig med de där kvinnorna som jagade runt i klunga med barnvagnarna framför sig.
Skrämt iakttog jag fenomenet när jag med sonen stultandes bredvid mig och dottern på ryggen gick i skogen för att visa dem naturens underbara värld.

Vi gjorde som alla andra familjer och flyttade till hus. Sonen kastade sig lyckligt ned på gräsmattan och rullade varv på varv medan han glädjestrålande skrek att nu skulle han äääääääntligen få en studsmatta.

Den lilla byn vi flyttade till innehöll bara vänlighet, och grannarna hälsade på, men försvann lika fort. De hade sitt liv med jobb, träning och skötsel av trädgård.

Plötsligt fick jag beskedet att min mage innehöll ett fem veckor gammalt foster, och hela min värld ställdes på ända. Beslutet att behålla det togs i samma sekund som jag fick beskedet, och i min dagbok står det med stora bokstäver. VILL INTE PETER HA BARNET FLYTTAR VI!
Ha, ha…så långt behövde jag aldrig gå. Han var lika glad som mig, men orolig för min hälsa.

Mammagruppen skickade ett meddelande, men min graviditet innehöll alltför mycket blod och smärta. Sjukhuset erbjöd mig psykologhjälp, men jag väntade stoiskt ut tiden och fick till slut några månader för tidigt vår sistfödde i min famn.
De två äldsta gick på dagis, och jag satt ibland hela dagar uppslukad av miraklet i min famn, och vetskapen att jag vacklat på dödens rand.
Jag tog med min lilla älskling och våra två voffipar ut i skogen, och skrek rätt ut av lycka. Att leva och få finnas. Att barnen kommit till mig trots att jag tidigare alltid hävdat att jag hade det bäst själv.

Idag tillhör jag en grupp som har exakt samma intresse som jag har. Skriva, skriva och skriva. Vi tittar på filmer, dissekerar dem, diskuterar.
Det känns som en stor ynnest från ödet att jag dagligen får lära mig mer om det jag håller så stort. Min lärare är passionerat intresserad av det han gör, och är dessutom duktig på att förmedla det.

Som en svamp suger jag i mig varje ord och gest han gör. Förmedlar känslan till mina manus som ständigt snurrar i min hjärna. Dag eller natt spelar ingen roll. Jag lever i texten, och lär mig sakta använda alla verktyg vår lärare ger mig.
Att kalla mig filmmanusförfattare är för stort, men jag är på väg…

4 kommentarer:

  1. En stark och personlig text som är intressant att läsa eftersom den innehåller både personliga och allmängiltiga reflektioner.

    SvaraRadera
  2. Tack för att du bjuder på dig själv. Ett härligt stycke livgivande text.

    SvaraRadera
  3. Personligt och fint. Vad härligt att du gör det du verkligen vill och är passionerad av.

    SvaraRadera
  4. Ja precis personligt och bra.
    Känner igen mig själv i mycket. Inte de sista styckena. Dit har jag inte kommit än, starkt och bra av dig.
    Mamma grupperna är ett stycke Svensk historia som jag hoppas försvinner.
    Ett fenomen som inte passar mig, skogen är betydligt bättre.
    En fika hos en annan mamma nä gud bevare mig väl.... Hahaha vad jag spårade ur nu förlåt.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...