TEMA Att minnas

Som vanligt hittade Erik hustrun djupt försjunken i en bok. Han stod tyst och studerade henne från trappan som gick till övervåningen där deras gemensamma sovrum låg. Ett svagt leende gled över Eriks ansikte och han lade handen på träräcket. Det silvriga håret låg tätt efter hjässan.
Ilse vände bladet och försökte tyda hieroglyferna på sidan, vände tillbaka det och drog med fingret över bokstäverna som dansade framför ögonen. Hon försökte febrilt att minnas vad barnbarnet läst dagen före, och ville inte på några villkor visa för sin man att hon inte förstod ett enda dugg av det skrivna. Ilse hörde Eriks andetag och lutade sig lätt framåt i fåtöljen. ”Hej! Varför kommer du inte ned? Jag läser en jättebra bok.”
Ilse lade ifrån sig boken, plockade upp en veckotidning och bläddrade lite förstrött i den. ”Vad tror du om det här? Kan inte det vara något för oss?” Hon vände sidan mot Erik. Han satte sig på huk vid fåtöljen och tog hennes hand. ”Hur är det egentligen? Har synen blivit sämre?” Ilse nickade utan att lämna tidningen med blicken. Erik vände upp hennes ansikte med pekfingret. ”Hur mycket?” Ilse skakade på huvudet och de gråa ögonen fylldes av tårar. Hans ansikte drog långsamt ihop sig och han flyttade handen till hennes kind. Med gammelmanshänder smekte han bort det våta som rann och tog tidningen ifrån henne. ”Lilla du, varför har du inte berättat? Vad jag vill minnas varnade doktorn för att det här kunde hända?” Erik reste sig upp och tog hennes hand i sin för att få med sig Ilse. ”Kom! Nu går vi ut och fikar. Än så länge ser du ju i alla fall koppen?” Han försökte sig på ett litet leende, men möttes av Ilses ilskna blick. ”Det är inget att skämta om Erik…jag är på väg att bli blind, fattar du…blind.” Hon slog ilsket i luften och han såg att tårar glänste i ögonvrån på henne.
Just när Erik tänkte krama om Ilse ringde det på dörrklockan. En hög gäll röst hördes genom brevinkastet. ”Farmor…skynda dig och kom. Jag har en överraskning till dig.” Ett lågt gnyende hördes och någonting krafsade på dörren. Erik och Ilse tittade förvånat på varandra. ”Bobby?” Haltande tog de sig till dörren och Ilse vred med skakande händer om nyckeln för att släppa in barnbarnet.
Utanför stod Bobby med viktig min med en liten valp bredvid sig. ”Hej farmor! Hej farfar! Mamma har skickat mig för att ge er en present.” Han satte sig på knä och klappade hundens huvud. ”Pappa kom hem med henne igår och sade att farmor Ilse behövde lite sällskap på sina promenader.” Bobby reste sig upp och gav farmodern kopplet. Han tittade underfundigt på farföräldrarna och log. ”Men vet ni vad Elsa kan? Hon är utbildad för att hjälpa blinda i hemmet, och kan till och med vara ledarhund om det behövs.”
Erik log och lade handen på pojkens huvud. ”Du har en klok pappa och mamma du. Kanske det kunde smaka med lite saft?” Bobby klev in genom dörren och tog av sig skorna, sedan skuttade han in i köket med glada hopp. Elsa sprang in och luktade överallt innan hon gick fram till Ilse och lade sin tass på hennes knä.
Bobby sörplade i sig saften som farfadern ställde fram och pratade i ett om bilmässan han och pappan varit på, sedan gick han hem efter ett snabbt hej och en klapp över Elsas mjuka päls.