Kung Bore låter landet drunkna i snö. Han styr i ensam majestät över de små vackra olikformade flingorna som faller över land och hav.
Fladdrande ljus i stuga efter stuga visar att snön som lagt sig i tjocka sjok på ledningarna stoppat alla moderniteter. Brasor tänds och människor umgås genom spel och prat.
Teven står död och stum i all sin härlighet, omöjlig att använda. Barn blir åter igen barn, och slår upp böcker som nästan dammat igen av ledsenhet över att inte bli lästa.
Ytterdörren går knappt att få upp när dagen randas sitt slut, och skrattande får fäder ta källarvägen ut. Snö i mängder kastas i stora drivor runt huset, i syfte att värma. En gammal sed som glömts bort i elektricitetens spår.
Redan i ditt språkval märktes det om att raderna berättade om en svunnen tid som än finns att smaka på. Härligt med snön som faller, både i din berättelse och utanför dörren här. :)
SvaraRaderaDet är så underbart!
SvaraRaderaGillar som man säger på facebook.
SvaraRaderaKungen av vintern visar med bestämd hand vem som bestämmer just nu :)
SvaraRaderaOch visst gör han det med bravur? Vi är nog många som blir barn på nytt och viftar snöänglar runt gård och stuva... Härligt skrivet
Vissa saker rår man inte över.... fin stämning i texten.
SvaraRaderaFarsan skottar fortfarande han varje vinter.
SvaraRaderaBra
Vilken kontrast till min strand! Kung bore är enväldig.
SvaraRaderaVad härligt det låter att få umgås med varandra istället för att man alltid hamnar framför all teknik varenda dag, att barnen åter får vara barn och att man umgås och tar hand om varandra, något man ofta glömmer bort i dag.
SvaraRadera