Min recension av filmen Bröllopsfotografen



Imorse satte vi oss i soffan hela familjen och tittade på filmen Bröllopsfotografen.

Jag tyckte att den var skrämmande igenkännande och kände igen allt den stackars bröllopsfotografen gick igenom. Han kommer ju från Värmland och har en sådan där härligt varm dialekt som till och med kan få en sten att mjukna.

Däremot gjorde han tvärtemot mig...Jag kom från de djupa Hälsingeskogarna och var långhårig, osminkad och bar drömmar om att vara den jag var i hjärtat. En tuff tjej med egen stil som drog blickarna till sig.

Killen i filmen var både häftig och hade egen stil, men förvandlade sig själv till en kopia av överklassnubben som var hans flirts farsa. Något som förfasade hans gamla polare, och gjorde föräldrarna förvånade och lätt oroade.

Filmen är fylld av både skratt och allvar, och när den är slut får jag förklaringen varför den gjordes, och varför den känns så äkta.

Ulf Malmros kommer själv från en byhåla och flyttade in till storstaden...det är en lätt överdriven spegling av hans eget liv, eller lätt förresten...min bok Ja älsker däj ja som jag just nu plitar på innehåller minst lika mycket draman.

Det är aldrig enkelt att lämna sina rötter, och hitta ny stabil grund att stå på. Det kan ta månader, ja till och med ÅR innan livet blir lika enkelt som det var i byn. Ibland landar man aldrig mer, och hamnar i ett vakuum mellan allvar och lek lika vilsen som ett bortsprunget barn i staden.

Kommentarer

Populära inlägg