31 januari 2011

Minne av en dröm

Rulltrappan är så lång att jag inte kan se slutet på den. Mina ben darrar av förväntan och ryggsäcken skaver in i axlarna av tyngden
När jag kommer ut ur tunneln på andra sidan möts jag av månens glada ansikte. Mörkret ute gör att alla ljud förstärks.
Folk strömmar ut bredvid mig, och de tar alla sikte på det stora vita, öppna huset framför mig.

Huset ser nästan ut som ett tempel, och skor i alla dess färger ligger travade på varandra vid ingången. För en sekund flyger tanken att behålla skorna på genom mitt huvud, för det blir säkert ett litet helvete att hitta dem efteråt.

Precis när jag reser mig ser jag honom…min älskade som följt mig i livet sedan jag som nybliven femtonåring mötte honom på en fest.
Vid sin sida har han en ljus tjej som nästan äter honom med blicken.
”Du?” säger han chockad och försöker lösgöra sig från tjejens hand. ”Vad gör du här?”
Jag gör allt för att inte bryta ihop och gråta inför allihop, men känner det som om magen vänds ut och in, och måste hålla handen för munnen för att inte spy. ”Du var ju sjuk?” Tungan fastnar i gommen, och orden viskas ut. Mina ben orkar inte längre hålla min kropp i upprätt läge, och jag kryper ihop tätt intill golvet.
Peter är på väg fram till mig, och jag ser att han ångrar sig, men orden jag hör tyder inte på ånger eller att han över huvud taget bryr sig.
”Vadå? Vi är väl inte gifta heller? Jag gör väl vad jag vill?” Den mjuka amorbågen är som ett rakt streck och ögonen biter sig in i min själ.

Den blonda tjejen ler elakt mot mig och greppar tag i Peters arm. ”Kom älskling, vi går.” Jag blundar hårt för att mota tårarna.
Han drar sig loss och öppnar en burk öl som går upp med ett högt pysande. ”Vad faan gör du här då?”
Försiktigt öppnar jag ögonen och studerar min älskade som jag så länge satt på en piedestal. Hjärtat bankar så hårt att jag hör det klart och tydligt.
Genom öppningen ser jag månen lysa och hör en gammal barnvisa i mitt inre. Sakta nynnar jag på den och reser mig upp.
”Jag klarade inte av ensamheten där hemma, och tänkte fira med mina vänner som tyvärr försvunnit spårlöst.” Mina axlar dras ihop och jag sväljer flera gånger innan jag fortsätter. ”Hur är det därhemma i Hudik? Hittar du några jobb?”
Förvånad över vändningen i samtalet och min uteblivna ilska står Peter några sekunder alldeles perplex. Sakta stammar han fram något som jag inte hör och inte alls bryr mig om.
Innan meningen är slut har jag satt på mig mina skor och lämnat stället.

Den extremt långa rulltrappan verkar ännu brantare och ännu längre när jag åker tillbaka. I mitt huvud rullar scenen om och om igen av de två tillsammans i en säng.
När jag kommer upp igen skakar jag i kroppen och mitt hjärta värker av sorg samtidigt som jag är glad att få veta något som jag förut bara anat.

Nu kan jag gå vidare.

5 kommentarer:

  1. Bra! Hade litet problem med att förstå åt vilket håll rulltrappan gick och om det var den som var i en tunnel (såna detaljer tycker jag är viktiga) men annars var det RIKTIGT bra.

    SvaraRadera
  2. Dagens snyftis. :(
    Ev kan du ta bort sista raden och låta läsaren ana sig till det.

    SvaraRadera
  3. Tyckte väldigt bra om början.
    stark text

    SvaraRadera
  4. Usch vad hemskt! Bra text, men fy vad ledsen jag blev :(

    SvaraRadera
  5. Vilken tur att det bara var en dröm. De kan trots allt färga dagen som man vaknar upp till. Gillade mest alla skor och att du kom tillbaka dit :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...