En kvinna stannade och beundrade mina små barn, klättrade uppför stammen, och bröt av mina armar där de satt fast.
Jag grät när hon samlade ihop mina små i en stor kvast, och gick iväg.
Vad hade hon för rätt att stjäla det käraste jag har?
Solen gladde mig inte längre, och jag försökte tvinga mina små att stanna kvar i sina bruna knoppar, men vad har jag för makt? Jag är ju bara ett träd bland andra träd, dömd att lyda under mänskliga gärningar.
Tog ett tag innan jag förstod... gillar det.
SvaraRaderaGulligt och lite sorgligt. Det skulle kunna vara temat på en barnbok.
SvaraRaderaIntressant vinkling.
SvaraRaderaOvanligt perspektiv för för att vara skrivet av Anitha Östlund, tycker jag. Eller hur? Intressant!
SvaraRaderaFin, lite ovanlig text för att vara från dig.
SvaraRaderaJag gråter nästan, vilka känslor du väcker. Min dikt idag började också med tanken att ett träd kanske känner när en gren blir avbruten. Avståndet mellan varelser och växter i naturen är kanske inte så stort som vi tror.
SvaraRaderaTänkvärda ord, vackert beskrivet.
SvaraRadera