TEMA Att vara bäst

”Andersson kommer med mig!” Den grönklädde mannens röst var hög och befallande, och jag vågade inte låta bli att göra som han sade. ”Följ Karlsson, Lemhagen, Thorssen och Fale´n till tornet och se till att det är färdigt för inflyttning innan kvällen. Tjälen i backen kanske gör det svårt, men jag vet att Andersson är bäst av alla på kompaniet att sätta upp tält, så det fixar du säkert.”

Jag slog ihop hälarna mot varandra och lyfte handen till pannan. ”Ja kapten.” och kände inuti att det här var så mycket bättre än att tillbringa dagen i ett rum som de andra skulle få göra. Tristess kan förstöra mycket.

När vi anlände till tornet som var mer en ruin än byggnad insåg jag snabbt varför jag fått uppdraget. Bara att få upp tältet slätt över backen var en utmaning. Den stenfyllda jorden var full av tjäle, och stenar satt fast i den. Det skulle bli en stor utmaning att hacka bort dem. Killarna skulle aldrig gå med på att sova här om det såg ut som nu.

Jag ropade till mig de andra grabbarna och snart var vi fullt sysselsatta med att spetta bort stenarna från marken. Svettiga och röda i ansiktet tog vi en paus och satte oss ned när en bil kommer körande på den lilla nästan obefintliga grusvägen.

Kapten stannade bilen med en hård inbromsning och öppnade dörren. ”Andersson! Hur går det?” Jag reste mig upp och skyndade mig att knäppa skjortan. ”Allt under kontroll kapten. Tältet skall strax sättas upp.” Han nickade nöjt och hoppade in i bilen och for därifrån.

När bilen försvunnit ur vår åsyn manade jag skärrat upp mina kolleger. ”Vi måste skynda oss, snart kommer mörkret och då är det försent. De andra anländer strax efter mörkrets inbrott och då måste allt vara klart.”