TEMA Förankra

Med ett sidenband i rött förankrade jag mig vid hans sida, fot vid fot medan jag skrattade så tårarna rann. Dylika lekar hade under mina år alltid ratats, och som vuxen tyckte jag lika illa om att förlöjliga mig själv inför en massa folk som jag knappt kände.
Killen räckte fram sin hand lite försiktigt och tog tag i min.
”Danne heter jag, angenämt att träffas.”

Jag försökte få fram mitt namn, men misslyckades totalt. Skrattet bubblade upp så fort jag öppnade munnen, och bokstäverna hackades fram i en sällsam oordning.
”P..e…p…e…r…nilla…” Med handen för magen satte jag mig på gräsmattan och struntade i att mina vita kläder säkert skulle bli grönfläckiga.
Danne log mjukt och sträckte fram handen för att dra upp mig.
”Pepernilla, hm…coolt namn, det har jag aldrig hört förut. Res dig upp så sätter vi igång. De andra har redan startat.”
Jag skakade på huvudet, och försökte hålla mig allvarlig medan jag tog hans hand och kom upp på ostadiga ben.
”Nej, nej…Pernilla…inte…”
Skrattet bubblade upp igen, och jag tryckte ned det i magen och kände mig som en tryckkokare där ångan pös ut genom öronen. Bilden jag såg framför mig gjorde så att mina krafter helt plötsligt försvann, och med en tung duns for jag i backen igen.
Men nu hade Danne tröttnat på fnittriga idiotbrudar, och knöt upp bandet för att sedan irriterat peka på mitt huvud.
”Du borde söka för det där, allvarligt!”

Det dröjde inte många sekunder innan skrattet försvann, och mina vänner kom springande. Efter den dagen behöver jag inte vara med på sådana där sällskapslekar.