TEMA Snabbare

Solen visade sin absolut bästa sida, och isen över sjön blänkte lockande. Ljumma vindar blåste runt husen i den lilla byn och männen som i sällskap med en liten parvel på knappa sju vände sina naturhärjade ansikten mot solen. Över axlarna bar de spjut, och i ryggsäckarna fanns både fika och bete till pimpelspöet som var fäst på utsidan av säcken.

Nanook hade längtat så efter den här dagen. Morfar och pappa som var erfarna jägare och fiskare ville inte ta med barnen förrän de trätt över det magiska strecket sju. Så han hade väntat på att få se morfadern hala in de stora djuren, och få vara med om när pappan pimplade upp storfiskarna som mamma sedan grillade i igloon.
Morfar busade med Nanook och ropade ”Isbjörn!” med låtsad rädsla i rösten flera gånger.

Varje gång pojken hörde ordet gick en kall kåre från nacken vidare mot ryggslutet. Pappan förmanade sin far, men den gamle mannen skrattade förnärmat. ”Vad är det för fel med att skoja lite? Nanook vet att morfar busar, ellerhur?” Pojken nickade och försökte le, men mungiporna ville inte riktigt följa med.
Alla berättelser som han hört sena nätter vid elden hade satt sig i hans huvud, och bilderna skrämde honom.

Efter några timmars vandring var de framme vid målet, och alla saker plockades upp. Nanook blev tilldelad ett pimpelspö och en hopfällbar stol av skinn. Han lade lite ris de bar med sig under fötterna och fällde upp huvan. I sin egen lilla kokong av stillhet satt Nanook sedan blickstilla och drog med snabba korta rörelser det lilla betet upp och ned.
Han hörde männen gå ut längre på isen, och skriken när de lyckades fånga en och annan säl.

Pojken vände upp ansiktet mot solen, och vaggades in i en drömlik värld av vinden som ven runt den lilla kroppen och värmen som gassade.

Plötsligt exploderade tystnaden, och höga skrik av fasa rullade över isarna. ”ISBJÖRN! ISBJÖRN!” skrek de. Nanook log för sig själv och undrade varför de höll på och löjlade sig sådär. Männen kanske aldrig hört sagan om Peter och vargen. Han mindes veckan före då mormor suttit med honom i knäet och läst sagan om Peter som ropade varg så många gånger att ingen trodde på honom när den verkligen kom. ”Undrar om pojken blev uppäten?” sade han högt för sig själv.

Männens skrik slutade inte och Nanook kände sig mycket frusen. Han fällde upp luvan och såg något stort och vitt som lunkade omkring i godan ro i lägret och roffade åt sig männens ryggsäckar för att med hjälp av en skarp klo dra sönder dem och nosa igenom innehållet. Djuret tittade inte ens åt Nanook, men han visste med säkerhet att det sett honom, och långsamt tog sig närmare.

Först tänkte han springa, men hörde sin morfars ord inom sig. ”Aldrig springa, aldrig, aldrig…smyg därifrån om du kan, annars lägger du dig ned och spelar död.”
Nanook såg männen närma sig och reste sig sakta, sakta upp. Isbjörnen morrade åt en säck som inte ville gå upp, och ljudet vibrerade i Nanooks skelett. Tänderna klapprade av rädsla och han kände att händerna var våta av svett. Steg för steg kom pojken allt längre från scenen, och de vuxna närmade sig.
Djuret brydde sig först inte om honom, och pappan skrek till sonen. ”Snabbare! Du måste springa! NU!”

I samma ögonblick som sista bokstaven ekat över isen vände sig isbjörnen mot Nanook och vrålade av ilska. Han galopperade mot pojken, och han sprang tills det blev blodsmak i munnen.

Med exakt precision kastade männen sina spjut och skrek högt för att åkalla jaktandarna. Vrålet tystnade och ersattes av ett smärtfyllt läte som fick pojkens ögon att tåras.