4 mars 2011

Tid att skriva

Jag följer mina författarkollegers linje och skriver om hur man får tiden att räcka till att skriva böcker.
De som hittills skrivit om det här ämnet är:
http://malinrocaahlgren.blogspot.com/2011/03/att-fa-in-skrivandet-i-vardagen.html
och
http://desireefredlund.blogspot.com/2011/03/om-hur-skrivandet-far-plats-i-vardagen.html

Ja vad säger man? I huvudsak handlar det om att ha en förstående man som inte vräker ironiska kommentarer över en dagligdags. Sådant kan döda all kreativitet lika effektivt som en giljotin kapar av ett huvud. Barn finns oftast runtom en och i mitt fall har nätterna varit mina rum av stillhet och fantasi.

I dagsläget har jag lyxen att skriva hur mycket jag vill eftersom jag satsat 100% på det med min killes bifall, och tre småttingars tveksamma beundran. Vem vill inte ha en berömd mamma? Ja nu blev det ju inte så mycket berömmelse, lyx och flärd, snarare fattigdom och färre utemiddagar.

Att studera är jätteroligt och jag skulle inte vilja byta med någon, men man måste vända på varje krona, och vara aktiv ute i cyberrymden för att synas.

Mina facebookkompisar är inga såta vänner som delar min vardag i vått och torrt på nära håll, men med sina glada tillrop sporrar de mig att skriva mer, mer och mer.

Jag har från första dagen jag träffade min kille talat om min passion för böcker och att skriva. Han visste vad han fick så att säga.
Visst kan han gnöla över ensamma kvällar framför teven ibland, men då sätter jag mig jämte honom tills han somnar. För det är det som händer nittiofem procent av gångerna. Det brukar sluta med att jag sänker ned ljudet på teven och smyger in på kontoret för att umgås med min lilla älskling Mac Data.

Det finns ett svart moln på min skrivarhimmel och det är oundvikligt när man har små skruttungar runt hasorna. Sjukdom. Hur mycket jag än får ha barnen på dagis trots att jag sitter hemma i godan ro och skriver, så är det omöjligt att ha dem på dagis då de hostar, kräks eller snorar. Som nu över lovet till exempel.

Jag pratade i god tid med mina barn om hur de ville göra. Razmus som har sportlov ville vara på fritis alla dagar utom en, och småttingarna ville vara på dagis. Tjoho vad det blev. Förra söndagen startade pappa Peter med att bli snorig, sedan dröjde det bara en dag så var de andra likadana. Attans, helvetes jävla baciller. Jag ville ju så gärna gå in i min lilla kokong av kreativitet och få värsta grymma flowet för att skriva alla dagar från tidig morgon till tre då de skulle hämtas.

Nu har dagarna tillbringats med att jaga barn och snyta snoriga näsor, banna, trösta och pussa på dem.
Men nätterna, dem är mina, bara mina.

Hur gör ni andra? Berätta.

2 kommentarer:

  1. Tiden vill liksom aldrig räcka till. Dagarna är ett oändligt pärlband av allt som skall upp och ner och hit och dit. Skrivandet. Njaa, det är den lilla biten som blir kvar. Kan knappt tro det, fastän jag är författare på heltid.

    SvaraRadera
  2. jag skriver ju mest mina små puffar o lite på Skrivarsidan. Men jobbet hästen o barn o barnbarn tar annars min mesta tid. Jag skriver när jag har inspiration o jag har ju märkt att ju mer jag skriver desto mer inspiration får jag. Men egentligen har jag inte alls den ordning på vare sig skrivandet eller mitt liv som jag önskar, jag är en rastlös figur. Men att skapa ett nytt liv från noll mer eller mindre, när man är femtio- det är klart det hinner kanske aldrig bli så perfekt som jag vill, jag har ju så himla mkt att ta igen.
    Kanske är förmätet egentligen att jag skriver kommentar just till detta blogginlägg, för någon författare är jag inte- men jag tycker det är himla himla roligt att följa dej!!

    Kram

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...