Tandläkarskräck

I samma sekund som den vita tröskeln passerats slår panikens klo sig till ro i mitt inre, och vägrar försvinna. Varje sekund blir till en evighet, och tidningarna som står placerade i ett ställ hånskrattar åt mig.
Klockans visare rör sig med höga ”Tick-tack, tick-tack”

I stolen flackar min kropp mellan att springande fly därifrån, eller på vuxet vis ligga kvar och vänta.

Doften i rummet blir tio gånger starkare, och biter sig in i mitt sinne, medan knivskarpa tumnaglar trycks in i handens övre del.
Rädd så rädd och liten, så liten ligger jag som en dömd och väntar först på sticket av bedövningsnålen, sedan ljudet och smärtan som inte finns.

Borrens illande, surrande läte gräver irrgångar av minnen och smärta i hjärnan, och smärtan kommer före känslan.

Efteråt känner jag trots allt en liten seger över mig själv. Jag gick dit på egna stapplande ben, och låg kvar.
Hålet är lagat och hon säger något jag inte riktigt uppfattar först, men sedan får tillfälle att höra igen.
”Vi syns nästa år.”

Ord som för mig ter sig som envisa gnagande lämlar som inte fattar att de gått fel.
När skall vetenskapen uppfinna något som lagar utan att smärta.

En svullnad som känns, men inte syns är kvittot på mitt besök, och en tusenlapp är kostnaden för mitt mod