TEMA Statistik/6 april

När mannen med den blåa kepsen hoppade fram och greppade tag i mig for tanken ”Åh nej, jag tänker inte bli en siffra i statistiken över våldtagna kvinnor.” genom mitt huvud med blixtens hastighet.
Istället för att lealöst finna mig i behandlingen sparkade jag honom på pungen med mina högklackade stövlar, och satte tänderna i det vita köttet som låg över munnen på mig.

Resultatet kom bara några sekunder senare, och jag kände styrkan i kroppen på den bakom mig. Jag såg äntligen min förövares ansikte och kunde spänna ögonen i honom.
”Din jävla hora…vänta du bara.” Han gnisslade tänder av ilska, och höll sig ömsom om pungen, ömsom om handen.

Så fort jag fått honom att fastna i mitt blickfång var han fast, och med två hårda kickar flög mannen handlöst ned i diket han bara för en liten stund legat och väntat på mig i.

Nu var han mer än arg, ja närmast vansinnig, och med en närmast omänsklig kraft reste han sig, lyfte mig från marken och kastade mig mot en bänk som behövde både lagas och målas.
Smärtan i ryggslutet fick mig att stöna, och hur mycket jag än ville upp var det omöjligt.

Leendet som mötte mig när jag öppnade ögonen var fyllt av svarta stumpar, och andedräkten var inte mänsklig. ”Hora.” Han spottade på marken och slog med knuten näve i den andra handflatan gång på gång. ”HORA!” Ögonen var smala och ansiktet liknade ett russin. I skäggstubben såg jag silvergråa strån och tänkte för några sekunder på min pappa som dött alldeles nyss. Skulle vi träffas nu?

Jag såg att ett litet stycke trä från soffan låg bara några centimeter från min hand, och försökte febrilt nå det innan det var försent. Flisan var spetsig, och verkade ganska murken, men bättre något än inget.
Mannen tog upp något ur sin ficka och jag såg något blänka till i hans hand. ”NEJ!” skrek jag, och använde all kvarvarande kraft till att resa mig upp och kasta mig mot honom. Handen med flisan gick som en stångjärnshammare om och om igen genom de slappa kinderna, och prickade till och med ena ögat.

När jag inte kände något motstånd längre kröp jag på alla fyra en bit från kroppen, innan jag på stapplande ben reste mig och lämnade stället fylld av eufori av att ha överlevt.