Ibland önskar jag att jag hade förmågan att försvinna utan att någon visste vart.
Ett eget litet krypin där jag var jag och bara jag.
Önskan är kort men intensiv, en sekund här, en sekund där.
Tystnaden lockar mig att låta hjärnan ta över, och kroppens önskningar blir sekundära.
Handen följer minsta motståndets lag och sveper över ett vitt ark på måfå letandes en början och ett slut.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läkarens bedömning
Det har gått några veckor sedan jag ramlade av Tritill, och jag har varit till akuten och blivit genomsökt av en dator. Det onda ville inte ...
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Fint tänkt, fint skrivet.
SvaraRadera