Patrik öppnade försiktigt ögonen, såg några gestalter avteckna sig mot stadens båge av ljus, och tvekade bara några sekunder innan han ropade.”Hallå!”
De gick vidare, och verkade djupt inbegripna i ett samtal. Stundtals förenades deras huvuden.
”HALLÅ! Kan ni hjälpa mig!” Patrik försökte resa sig upp, men fann bara två obrukbara ben som aldrig någonsin gått.
Frustrerad satte han sig upp och fann balansen på sina smala bäckenben. Vad i helvete hade hänt? Och var fanns rullstolen? ”HALLÅ! STANNA!” Rösten var hes, och det raspade smärtsamt i halsen när orden for ut.
Patrik försökte minnas gårdagen, men fann bara spridda fragment av en kvinna som förföriskt frotterade sig med en klarblå handduk medan hon kastade huvudet bakåt och log med en jämn rad av nästan overkligt vita tänder.
Han huttrade till, och lade armarna runt sig själv. En minnesflash med en underligt formad medaljong, och känslan av att flyga for genom honom. Var det ett drogrus?
Han nöp sig själv hårt i armen, och skrek till. ”Aj, helvete.” Ett rött märke syntes där hans naglar trängt in.
Patrik tittade bortåt männen som nu syntes som två små rörliga prickar.
Tungan kändes som läskpapper, och han längtade efter vatten så intensivt att tanken visualiserade en flaska av det hemgjorda kvillrande drickat som Sonja brukade tillverka med hjälp av kolsyrepatronen.
Han mer kände än såg myggorna som försåg sig av hans blod, och på sanden syntes små svarta skalbaggar på väg ut för att söka mat.
Vad har varit med om tro?
SvaraRaderaläskig berättelse
SvaraRadera