Att kämpa för sin dröm

Alldeles nyss var jag med i en tävling på www.1av3.se som gick ut på att berätta om hur man kämpade för sin dröm,
Detta var mitt bidrag.
Min kamp

Jag lyckades nätt och jämnt kämpa mig ur det nattsvarta mörkret som omfamnat mig då sprutan sattes i min rygg, och smärtan slog emot mig som en vägg.
Flämtande kisade jag mot starka lampor ovanför mitt huvud, och hörde läkarna tala lågt med varandra. ”Vad skall vi göra? Vi förlorar henne om det inte vänder. Finns det inget mer?”
Sedan slocknade jag , och mörkret vann över ljuset igen.

Nästa gång ögonen öppnades fann de ett mjukt ljus, och låg musik som då och då genomborrades av försiktiga fotsteg. ”Är du vaken?” sade någon precis vid mitt öra med låg röst. ”Hur känner du dig?” Min hals sved efter slangen som körts ned i den, och orden ville inte riktigt komma ut. Kraxande viskade jag ”Jodå, ungefär som om en lastbil kört över mig femton gånger.” Min hjärna ställde frågan mina läppar inte vågade, och jag mötte den vitklädda kvinnans blåa ögon.
”Du fick en son som förvisso är lite tidig och just nu är placerad i kuvös, men han mår bra och har redan kissat ned en sköterska därnere.” Det sista hörde jag inte utan gled in i dimman igen med ett leende. En son, en underbar son jublade jag inombords.

Några dagar senare var jag mitt gamla vanliga jag, och insikten att jag nästan dött, men överlevt gjorde mig euforisk. Beslutet kom över mig på natten då jag låg vaken som alltid och tittade på ett foto av mina två andra barn som var hemma med min sambo. Jag skall skriva en bok om det jag gått igenom.

Och så blev det, men i och med att jag började skriva var det omöjligt att sluta. Text efter text flätades ihop, och jag som aldrig anammat datorernas mystiska värld lärde mig genom idogt letande på nätet, och massor av envishet hur cybervärlden fungerade.
Eftersom min bok trycktes på print-on-demand fick jag själv marknadsföra den, och startade novellbloggen-razaha.blogspot.com i samma veva. Min hjärna var brännhet av alla uppslag som jag fick natt som dag, och de plitades noggrant ned i min randiga anteckningsbok som alltid fanns i min närhet för att sedan slussas ut på nätet.
Jag letade upp en nättidning som heter Sourze och skickade in mina noveller, krönikor och dikter till dem. Bloggar startades både på wordpress och aftonbladet.

En dag öppnade jag tidningen Metro och fann en artikel där de skrev om en ny sajt som heter kapitel1.se. När jag skummade vidare genom texten såg jag att de skulle ha en bokmanustävling och hoppade på det direkt.
Tävlingen gick hyfsat, och innan den var över hade cirka tretusen läsare läst min bok, och en del kommentarer syntes under den, men den såldes bara sådär…
Fortsättningsvis letade jag upp recensenter som kikade igenom boken, och kommenterade den på sin sida. ”För blodig och fylld av för mycket smärta” sade hon och dissade den totalt. En simpel tvåa fick jag nöja mig med.

Trevande skaffade jag mig en domän och plats på ett webhotell. Det blev många svängar hit och dit innan jag fattade hur man bar sig åt för att skapa en snygg hemsida där alla mina texter och böcker lades in. Idag är den livligt trafikerad och många författare har ansökt om att få finnas med. Hemsidan förnyas ständigt genom att jag luskar upp tips och tävlingar som jag informerar om. Med tiden har jag lagt in hundratals med noveller som mina läsare får ta del av gratis. Allt för att kanske lyckas fånga någon som gillar mitt sätt att skriva och rekommenderar mig till andra.

I skummet av hemsidesinförskaffandet började ytterligare en bok att växa fram, och när faktumet att vi skulle till bokmässan i Göteborg dök upp här hemma skyndade jag mig att trycka upp en novellsamling som fick det påhittade namnet Pappersskärvor. Tretusen spänn fattigare höll jag underverket i min hand, och bara några månader senare fick jag två superfina recensioner som lyfte upp mig till rosa moln. Mitt självförtroende reste sig som en stegrande häst och stannade uppe en lång stund.

Genom ödets nyck fann Fredrik Lindqvist som är dramaturg min blogg, gillade den och informerade mig i förbigående att en ettårig kurs skulle påbörjas i Botkyrka om att skriva filmmanus. Orsaken till mejlet var att han gillade det jag skrivit och ville ha sin bok med på min sida.

Skrattande ringde jag min kille som tvekade bara några sekunder innan han gav sitt okej. Egentligen skulle jag behövt ett jobb för att dra in pengar till vårt byggprojekt, men han förstod och stöttade på alla sätt mitt envisa stångande med jantelagen.
Själv var jag fullt övertygad om att ödet stoppat mitt ettåriga frenetiska sökande av jobb, och kastat mig till insikt.

Nu står jag här på darrande ben, nybliven filmmanusförfattare med en superb filmide i näven, och huvudet fyllt av visioner och trådar av spänning. Året i Manuspiloterna har gett mig insikt efter insikt, och för mig finns idag inget annat alternativ än att skriva.