Drömsekvenser 22 maj

Bilen kommer farande i så hög fart att den åker i sidled genom kurvan. Snön ryker utefter sidorna på den vackra röda tingesten som är varje pojkes dröm.
Inuti sitter jag och min pojkvän fyllda av adrenalin.
Han med händerna stadigt på skinnklädd yta, jag bredvid med svettiga händer och ögon glittrande av spänning.
I ett försök att bryta hans frenesi säger jag något jag inte riktigt minns. Troligen pratar vi om pengar. Ett hett ämne efter vinsten på lotto.

Mina händer söker stolskanten och håller hårt, hårt. Blicken scannar av det stora vita utanför. Det är svårt att se vad som är väg, och vad som är dike. Smutsen efter vägen vittnar om att något kört där, men solen som envist tränger ned genom molnen gör allting svårare, och bristen på glasögon förvärrar det.

När drivan dyker upp stor, hög och ogenomtränglig gasar Max på medan jag håller händerna över ögonen och skriker.
Han accelerar och skrattar med ett underligt hickande. "Stanna!" säger jag lugnt i hopp om att min röst skall lugna honom."Stanna!!" säger jag högre, med hotande falsett i rösten."
"Jag skall visa dig hur man hanterar en bil om bromsarna låser sig" säger han, och i samma ögonblick möter vår huv massan av kompakt snö.

Mitt skrik följer med genom det stora vita, och snurrar runt, en lång stund i min hjärna medan vår huv möter bakändan på en röd svenssonbil som krockat med en annan på andra sidan.

Smällen är öronbedövande, och när bältet tränger in i min kropp känner och hör jag några revben knäckas likt tandpetare som ratats.

Den vita bilen vars passagerare står halvt om halvt ute i snön med öppen dörr far iväg likt tekopparna på tivoli. Runt, runt, ner,ner. Jag ser armar och ben som spretar, och i mitt inre nästan hör jag ljudet av människor som skriker av glädje, och hög musik när tekopparna som säkert inspirerats av Alice i Underlandet snurrar.

Den röda bilen balanserar på vägkanten, och de som sitter inuti kliver ur.
Rädda barn står omhållna av mamman medan mannen kommer gående mot oss.
Max vevar ned rutan, och jag ser att en tunn rännil av blod slingrar sig nedför hans panna, och målar det ljusa håret rött.
"Hur gick det?" säger mannen och räcker fram en skakande hand fylld av sår från glaset som spräckts. "Jag tror att vi klarat oss rätt hyfsat. Mitt namn är Patrik Fors."

Max ler med sina perfekta tänder och drar i handbromsen för att veckla ut sin nästan två meter långa lekamen. Han stampar med fötterna i marken så att sista delen av byxorna som dragits upp till vaderna åker ned till foten."Max Sandin."

Jag stiger ur vårt vrak med darrande ben, och går fram till männen som blivit väldigt tjenis på några minuter. De slår varandra på ryggen, och pratar i ett. Jag drar på mig jackan, och tvekar några sekunder innan jag sätter på mig min älskade mössa. Vinden gör att snön yr utanför.

När jag kommer fram till dem och räcker fram min hand hajar jag till. "Patrik?!" Glädjen i rösten får Max att lystra. Han ställer sig bakom mig med händerna på mina axlar, blir till en rock av lekamen. Hotfullheten i hans röst är påtaglig när han säger en mening som verkar vara alldaglig.
"Känner ni varandra?"
Jag försöker varna Patrik med blicken, men ser handen kommma smeksamt mot min kind, och hör hans röst."Minna och jag är vänner sedan länge. För många år sedan bodde vi ihop."
Patrik ler och möter min blick.

Jag huttrar och ställer mig en bit ifrån killarna som liknar två gladiatorer beredda på fajt.
En åkarbrasa får min kropp att vakna igen, och med charmen som vapen lirkar jag med Max så att han sänker garden. "Vi måste åka hem älskling. Tända en brasa för att få upp värmen igen, och kanske dricka en whisky?"

När vi går tillbaka till bilen gör jag allt jag kan för att inte ens snegla tillbaka mot Patrik som undrande står kvar oförmögen att förstå vilken tur han just haft. Men hur skulle han ens kunna ana vidden av svartsjuka som rördes upp i Max sjuka sinne, och hur skulle han ens kunna nudda
vid scenariot jag beskådat flera gånger då vi varit på krogen?"

Vår bil är ordentligt tillknycklad, men startar snällt och värmen blåser in i frusna lemmar. Max lägger bestämt i ettan och varvar upp motorn så att den vrålar. En varningslampa blinkar i mig, och en röst ropar åt mig att kasta mig ur bilen, men jag trotsar fröken intuition och sitter kvar med ögonen vilande på Max.

Ett långt djupt veck som jag aldrig förut registrerat syns på hans panna, och den nyss så vänliga blicken exploderar i ilska.
Slagen på ratten gör att hans hand vitnar.
"Så ni har älskat? Legat framför elden hopslingrade och viskat ord som tänder? Vaknat bredvid varandra morgon efter morgon, famnat, drunknat?" Max röst är dov.
Jag känner det som om jag går på tunn is fylld av sprickor, och kalla kårar löper längs ryggraden.
"Man gör sådant när man är ihop." säger jag med låg röst som gränsar till viskning. "Jag...jag...jag älskade honom då."
"Hur länge?" Morrar Max med sammanbiten mun.
"Spelar det någon roll?" Säger jag och biter mig i läppen irriterad på mig själv. Det var precis sådant här som skapade irritation hos min pojkvän. Mothugg, varför-frågor och arrogans.

Patrik släpper sin fru och kommer gående mot vår bil, osäkert leende.
Max vevar ned rutan och ler tillbaka.
När Patrik lutar sig ned för att prata med Max skakade jag på huvudet och skriker. "NEJ!"

Max som jobbat som dörrvakt i ex antal år lägger smällen precis mellan ögonen, och blodet från Patriks näsa stänker ned dörren, och en del av fönstret.
Rosenrasande kastar Max upp dörren och sparkar med sina nya svarta Lundhagskängor mot revbenen och nacken väl medveten om skadorna han åsamkar.
"Du har varit med min tjej!" skriker han och sparkar mot alla mjukdelar.

I ögonvrån ser jag att Patriks fru tar upp mobilen och pratar med någon. Lättad lutar jag mig tillbaka i stolen och stänger öron och ögon som jag brukar göra. I vanliga fall känner jag bara smärta, och ser blåmärkena dagen efter, men nu far den kvidande rösten från min exkille genom vindlande gångar och landar på mina dallrande nerver som bågnar av styrkan.

När sirenerna hörs, andas jag ut, och kliver ur bilen. Lättad över att jag äntligen skall bli fri.