TEMA Läka

Blodspåren leder mig till sovrummet i vårt stora palats, men jag hittar inte Elly någonstans och springer förtvivlat omkring i korridorerna.
Många av dem leder ingenstans, men några slutar vid låsta dörrar.
Jag sliter och drar i dem, men måste till slut tåla det faktum att stället är fyllt av hemligheter trots att jag är född här.

När jag närmar mig mamma och pappas rum hör jag låga stönanden och skyndar på stegen. Efter bara några sekunders tvekan stiger jag in i en scen som för alltid kommer att sitta etsad på min näthinna.

Min älskade mamma ligger naken i den antika sängen. Långa röda sår syns över brösten och magen. När jag kommer närmare ser jag att någon med kniv ristat in ordet SVIKARE.
Pappas blick är tom, och insikten att han är död far genom hjärnan innan mitt medvetande ger upp.

När jag vaknar står Elly vid min sida. Hon slår mig på kinderna med handflatorna och ropar mitt namn.
”Enya, Enya…vakna!”
Hon är blodig på ena kinden och jag ser en tår rinna över den andra. I handen har hon en blodig gasbinda.
Jag tittar frågande på henne ”Vad har hänt?” och försöker ta mig upp, men stoppas av hennes hand. ”Ligg ned, du är skadad.”

I taket hänger mammas vackra lampa som hon ärvde av tant Sigrid från Sverige. Jag greppar tag i Ellys hand. ”Vad har hänt?”
Hon trycker ned mig igen. ”Ligg ned Enya, jag menar allvar”
Det tar en liten stund innan jag registrerar ordens rätta innebörd. ”Menar du…?”
Hennes panna är rynkad, och den vackra munnen är hårt hopsnörd. Blicken jag får är flackande och pupillerna nästan obefintliga. Axlarna är uppdragna mot halsen och får henne att likna en häxa. ”Elly? Gumman?”

Hon lutar sig plötsligt över mig och säger spottande. ”Varför gjorde ni inget? Varför tillät ni honom?” Hon plockar upp en av mammas hembroderade kuddar och kastar iväg den. ”Fattar du vad jag gått igenom? Han gav mig inte ens chansen att läka mellan gångerna.”
Jag vet vad hon menar, och skäms som en hund. Pappa kom in till oss nattetid när mamma sov, och i skydd av mörkret begick han gärningar som satte oförglömliga spår i våra själar.
Elly har kurat ihop sig till en liten boll, och sitter med händerna för ansiktet och vaggar medan hon jämrar sig. ”Nu är det slut, nog, aldrig mer…”

Jag reser mig upp till knäsittande och lägger armarna runt henne. Samtidigt sneglar jag mot dubbelsängen och ser att mamma har mobiltelefonen i handen.
Lugnad vaggar jag Elly fram och tillbaka medan orden lugnande strömmar ur min mun.
”Det är över nu. Han når oss inte mer. Det är över…”
Sirenerna skär som stiletter i tystnaden och jag får hålla i Elly så att hon inte sticker iväg. För en gång skull är jag den starka, och när ambulansmännen kommer in i sällskap med polisen ser jag paniken i hennes ögon. ”Men, när…?”

Mamma gråter och förklarar på stapplande franska vad som hänt.