Hantverkare förgrep sig på elvaåring

Rubrikens svarta tjocka bokstäver lyser mot den vita bakgrunden i Metro:s dagstidning.

Ögonen dras ofrivilligt mot den mindre texten under, och jag läser till min stora förvåning att mannen som antastade en pojke till familjen han jobbade hos bara fick ynkliga fyra månaders fängelse.

Det är sådana här artiklar som får min hjärna att spinna loss. Och ilskan över Sveriges lama straff på dylika handlingar gör att jag knyter nävarna, och skriver andra slut.

Ibland skapar jag hela noveller av dessa små svarta bokstäver som är bortglömda av människor om några dagar.

Men vad händer med elvaåringen? Vågar han någonsin lita på en vuxen? Kommer han att möta en flicka att älska, och vad händer när mannen släpps ut igen?

Sveriges fängelser är mycket humana, och maten är mycket god sägs det. Allvarligt talat har jag aldrig ens sett ett fängelse.

Och vad händer med föräldrarna? Om det här var mitt barn skulle jag aldrig förlåta hantverkaren för det han gjort, och inte heller våga lita på att andra vuxna kan ta hand om mitt barn.

Vad gör man som förälder när det käraste man har i livet blir besudlat av någon med onda avsikter?

Min mamma och jag förde ofta högljudda diskussioner om mitt liftande mellan Hudiksvall och Söderhamn när jag bodde hemma, och när jag flyttat hemifrån och var på tillfälligt besök uttryckte hon sin förtvivlan över att jag bodde i Stockholm som var fyllt av våldsamma individer. ”Om något händer dig då jagar jag upp den som gjort det och skivar hans könsorgan som en gurka, sedan låter jag honom sakta förblöda.”

Hon visade med händerna vad hon menade, och min pojkvän som stod bredvid lade förskräckt händerna över underlivet .

Min mamma fick aldrig vetskap om att jag som nyinflyttad i Stockholm blev antastad i en lägenhet av tre män, och lyckades med nöd och näppe ta mig därifrån.

Det tog några månader innan den tunna slöjan över mina blå ögon försvann, och jag insåg att livet innehöll massor av faror, och att man aldrig skall följa med hem till killgäng man inte känner.

Det där kan ni snart läsa mer om i min självbiografi JAG ÄLSKER DÄJ JA som fått legat på hyllan medan jag gått i filmmanusskrivarskolan.

En författare jag känner samlar på artiklar i syfte att bygga böcker på dem, och jag hämtar faktiskt också mycket stoff från sådana. Man kan till exempel hitta olika karaktärsdrag i artiklarna, och utseenden eller namn. Eller varför inte händelsen som sådan?

Nu skall jag ta itu med synopsisen till filmen.

Ha det gott!