Gästinlägg hos Maria Engelwinge

För cirkus en vecka sedan gjorde jag ett gästinlägg hos Maria Engelwinge som alldeles nyss släppt sin bok EN SHOT TILL TACK
Du hittar all information om den på hennes blogg http://engelwinge.blogspot.com/

Nåväl, för er som missade det kommer här en chans igen. Jag skrev så här

”Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt.” Med de orden stängde läkaren dörren, och förringade all smärta och förtvivlan jag och Peter samlat på oss efter tre missfall på två år. Jag satte mig på knä på gräsmattan utanför mottagningen och slet i förtvivlan upp torvor av gräs som jag kastade ifrån mig. ”Varför jag?” Skriket ekade mellan husen, och Peter försökte trösta utan framgång. ”Du får skaffa en annan tjej, min kropp är värdelös. Jag är inte kvinna nog att ens bära ett barn.” kastade jag ur mig, och reste mig upp för att gå hem.

Naturligtvis visste jag innerst inne att man kunde adoptera, eller bli fosterförälder, men jag ville ha ett barn som kom från min kropp som var av Peters och mina gener. En liten uppnäsa, och de karakteristiska grå ögonen. Min lillasyster kunde ju få barn utan problem, och for hem fyra timmar efter förlossningen. Fanns det ingen rättvisa alls?

Min barnlängtan var akut, och överallt såg jag kvinnor med stora magar. Varje gång jag tog hissen i tunnelbanan stötte jag på dessa fånleende mammor som bara hade ögon för det lilla barnet i vagnen.

Samma dag som jag såg en kvinna stå på Gullmarsplan höggravid, rökande med en ölflaska i handen brast alla mina illusioner om att bli mamma. Det var kört, och jag måste inse fakta. Jag grät och svor, vände på klacken och gick hem genom Hammarby.

Mina datakunskaper var inte speciellt stora, och internet fanns inte i huset ännu, men genom att försiktigt trycka ned de där fyrkantiga tangenterna och göra fel efter fel lärde jag mig hur den skrämmande vita tingesten fungerade, och när interneterbjudandet damp ned i brevlådan anmälde jag mig till en datakurs på jobbet.

Genom att lära mig grunderna fick jag en stabil plattform att stå på, och därifrån vågade jag mig ut i cyberrymden för att hitta svaret på varför min kropp vägrade samarbeta med mig. Ha, trodde jag ja…inte ett ord hittade jag om vad som felades. Några länkar ledde mig till läkarsidor där svåra ord dominerade sidan, och sade mig nada.

Peter tittade över axeln ibland, och skakade på huvudet. Dikter präntades ned, och sorg, sorg, sorg. Allt inom mig vällde ut som om jag spydde. Ord lades vid ord, stycke efter stycke blev levande, och allt jag hört och sett skrevs i dagboken.

Jag sökte efter böcker både på nätet och på biblioteket, men hittade inga som fyllde mig med fakta på det vis jag ville.
En dag när surfandet på nätet gjort så att ögonen nästan gick i kors sade jag högt för mig själv: ”Jag skriver väl en bok då. Det som inte finns måste skapas, och jag kan ju inte vara ensam om det här?”

Peter och jag flydde från barnlängtan , jobb och släktingar som välmenande klappade på kinden och sade att det bara var otur. Jag som förvandlats till en spillra av det jag varit orkade inte ens försöka besöka min syster som fått två underbara ungar. Det gjorde alltför ont i själen.

Thailand var underbart, varma människor och barn, barn, barn överallt. Vi reste runt i en månad och bara ”var”. Några veckor inpå semestern kände jag mig underlig, och åt mängder av mat. Ett graviditetstest visade att jag var med barn, och mina dagliga gäster blev skräck och oro. Tänk om det blev missfall mitt ute i djungeln? Jag räknade dagarna som sakta passerade och drog en djup suck av lättnad när vi for hem.

Att vara gravid har jag alltid sett som en underbar euforisk känsla, men blev snabbt fråntagen alla sådana tankar när vi blev tvungna att åka skytteltrafik mellan lägenheten och sjukhuset på grund av ideliga blödningar.
Jag kastade bort varenda gravidtidning, och vägrade läsa några gravidböcker. De sista månaderna blev jag helt sängliggande på grund av eventuell föreliggande moderkaka.

Men vår son kom ut helskinnad den fjärde juli 2003, om än två månader för tidigt.
Efter några skrämmande veckor på neonatalen med pipande maskiner och hjärtat pickande av oro för om han levde när vi kom på morgonen, så tog vi hem vårt lilla underverk. Förvisso med en smal slang från näsan för att kunna sonda honom, men han var hemma.

Nästa barn, vår lilla yrhätta Zabine föddes första mars 2005, och höll på att dö ifrån oss inne i magen med navelsträngen hårt virad om halsen. När läkarna räddat henne blev det min tur. Blodet forsade ur mig, och trots att de fyllde mig med gasbinda och mediciner stoppade det inte. Till slut sydde de ihop mig inuti, och knappt vid medvetande fick jag äntligen sova.

Tanken på att göra en bok om det jag varit med om var nu ännu starkare, och med hjälp av dagboken och mina journaler pusslade jag ihop en dagboksliknande, eller mera bloggliknande bok.

Men livet är som sagt oförutsägbart, och den 21 november fick jag vårt lilla mirakel Hampuz som mådde toppen själv, men nästan tog livet av mig.
Den här gången satt jag ytterst på livets pinne och balanserade innan en driftig läkare fick stopp på blodforsen, och resolut sydde ett korstygnsbroderi i min livmodervägg.
Eftersom Hampuz också föddes två månader för tidigt så blev han inlagd i kuvös, och fick både syrgas och solning.
Det tog tre hela dagar innan jag samlat ihop mig så pass att jag kunde besöka min älskling. Ett litet foto låg vid min säng, och min mage var tom, så uppenbarligen var barnet ute tänkte jag den andra dagen då jag halvdåsande blev medveten om att jag var levande.
Korta glimtar av utanförkroppenupplevelser spökade i hjärnan, och orden läkaren sagt ekade i min hjärna. ”Vi måste rädda henne, nu.”

När jag höll min lilla ynkepytt i famnen föll tårarna. Jag kunde inte sluta gråta, och snörvlade mig igenom en hel session hos min son.
Samma dag steg jag upp från rullstolen, beslutsam att skriva boken jag alltid letat. En bok där kvinnor kan nicka igenkännande eller hämta styrka ur de där helvetiska dagarna när ett foster släpper sitt tag och dör. När läkarna skakar på huvudet och inte kan ge några råd. När sorgen tar fäste i själen och målar allt svart.

Idag kan jag läsa den, men på ett annat sätt. Mer kritiskt, med redigeringsglasögon. Alla ”hade” som jag gödslar texten med, och de ingående berättelserna om blodet som alltid rann. Den som gått igenom det själv förstår smärtan att se en minifläck av blod i trosan, men som vanlig kvinna är det nog bara underligt att någon reagerar som jag gjorde.

Nåväl, boken finns att köpa på bokhandeln och heter TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, men försvinner så småningom för att ersättas av nästa, där jag gör om den till en riktig bok med allt som hände omkring mig då allt det här utspelade sig.
Det är ju trots allt många års sorg och glädje jag trycker ihop till 158 sidor.

Hälsningar Anitha Östlund
blogg : www.novellbloggen-razaha.blogspot.com
Hemsida: www.anithaostlund.se