Trots att den är från 1974 är den högaktuell med temat att föräldrar lämnar barn som sedan tas hand om av andra, både bra och dåliga människor.
Men framför allt att man inte skall döma hunden efter håren. En uteliggare har oftast en anledning till sin misär, och i de flesta fall vill de vuxna något gott.
Filmen handlar om 11-åriga Loella som aldrig träffat sin pappa och har en mamma som lämnat Loella och hennes småsyskon ensamma för att jobba på båt.
Loella är en fantastisk överlevare, och ett naturbarn som älskar sitt lilla torp i skogen, och har vänner bland udda människor som bor i krokarna runt henne. Bagaren i byn stöttar den lilla genom att ge henne bröd, och hon lär sig rättstavning, räkning och språk av sina vänner, och går bara till skolan för att kolla av sina kunskaper emellanåt.
Längtan efter pappan gör så att hon efter många om och men följer med till stan där syskonen tas om hand av en kompis till mamman, och Loella hamnar på barnhem. Överallt söker Loella sin pappa, och får många vänner på vägen.
Hon saknar sin skog, men tas väl om hand av barnhemstanten som tillåter Loella att ha både orm och råtta i sitt rum vilket strider mot reglerna.
Lögner mixas med sanning och hon gör allt för att vara ansedd som ”normal”
En rumskamrat visar sig ha ett hjärta av guld under sin tuffa yta, och de blir goa vänner.
Sommaren kommer och Loella och syskonen åker tillbaka. Hon springer omkring i skogen överlycklig att vara hemma när hon möter någon med stor betydelse i hennes liv.
Jag grät naturligtvis både här och där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.