spanskt

När det stora kraftiga djuret om igen sänkte ner hornen för att ge sig på sin fiende blundade Sanna hårt och tog sin pappas hand i ett hårt grepp. ”Jag vill inte se mer!” kved hon och nästan grät. ”Hur kan ni tycka om sådant här? Det är ju djurplågeri.” Hennes mörkögda pappa log och hyssjade ner henne, och hennes mamma som hade blå ögon och ljust lockigt hår tog hennes hand i sin.

Ute på arenan svepte matadoren med sitt röda skynke i graciösa rörelser och mot sin vilja blev Sanna fascinerad över djurets muskelspel och parets dans.
Matadoren blickade ut mot folkhavet och letade efter tecken på att det var dags. En kvinna klädd i rött vinkade exalterad när hon såg hans blick och skickade en slängkyss. Han log och riktade åter uppmärksamheten mot tjuren som frustande sparkade med klövarna i dammet och laddade för att anfalla det förhatliga som rörde sig framför honom. Picadoren hade i säkerhet från hästryggen hetsat honom med sin lans för att sedan sätta den i tjurens kraftiga nackmuskel för att få honom att sänka huvudet och banderillos hade sprungit framför tjuren och ruskat det röda skynket för att reta upp honom. Käppar som var som skarpa spjut hade tryckts igenom den tunna huden och blodet flöt över ryggen som en sadel.
I andra akten var det banderolleros tur att gå ut på arenan. Med två kraftiga tryck satte han två smala käppar bakom nackmuskeln på djuret och lämnade sedan platsen nöjd med sin insats.

Sanna satt fortfarande med händerna för ansiktet och väntade spänt på djurets rörelse. Hon kunde inte annat än beundra den lille mannen som i sina tights och alldeles för korta jacka vågade stå framför den skrämmande åsynen av en rasande tjur utan att ens darra på benen. Någonstans hade hon läst att det hänt att matadorer blivit spetsade på hornen och dött en plågsam död.

Hennes farfar som var en stolt spanjor hade berättat för henne att tjurfäktning var en tradition i Spanien från 1200-talet, då det var riddare som kämpade mot tjurar med en lans från en hästrygg.
Den moderna tjurfäktningen hade börjat i slutet av 1700-talet och startats av en man som hette Pedro Romero. Från början var det en underhållning som endast visades för rika, men blev sedermera även de fattigas nöje.

Tjuren sänkte långsamt huvudet tills han hade mannen i blickfånget, och kände om igen irritationen växa till en svart vrede som gjorde att han kände sig oövervinnerlig. Han hörde folkets jubel när han som en levande orkan rusade i full fart mot den färggranna figuren. ”JA!” skrek allihop och reste sig upp nyfikna på om tjuren skulle bli dräpt eller kanske döda sin motståndare.

På några få minuter var allt över, och värjan hade med beslutsam kraft körts in mellan tjurens skuldror för att stoppa den väldige kämpens galopperande hjärta.
Efteråt bugade matadoren och log stort med en mun som liknade en grodas.
Kvinnan i rött kastade in den röda rosen hon haft i sitt långa mörka hår och ropade ”Bravo!” med hög röst.
Sanna kände sig mycket illa berörd och ville snabbt från stället.

När tjuren tagits bort från arenan och medhjälpare noga tagit bort allt blod var stillheten total, men om man lyssnade riktigt, riktigt noga kunde man höra brölandet från hundratals döende tjurar. Sårade och oförstående över människans grymma lek