TEMA Graverande

”Det mest graverande i den här historien är väl ändå att Tea ljugit? Och inte vilken lögn som helst…” Anders vände sig ut över församlingen i kyrkan och slog ut med händerna som för att omfamna dem. ”Att ljuga om sin mors död är allvarligt tycker jag. Mycket allvarligt till och med. För oavsett hennes grund till det hon sade så måste alltid sanningen stiga fram före lögnen.”

Tea böjde ned huvudet med skammens röda rodnad på kinderna. Hon insåg nu vidden av sin sjukdom och skulle gå till doktorn redan dagen efter. ”Men, jag…” började hon försiktigt, men överröstades av Anders som pekade på henne, och stirrade stint in i hennes blå ögon. ”Du har en svart själ kvinna…svart som tjära, och måste dömas.”
För några sekunder tyckte Tea att det kändes som om hon blev förflyttad till 1800-talet och stod på bålet. Tea kände hatet som lågade mot henne, och drog kappan tätare runt kroppen.

Lilla Jessy höll hennes hand hårt, hårt och stackars Johan skämdes å Teas vägnar, och hade nog helst stigit upp från den hårda träbänken och lämnat kyrkan. Hos honom fick hon inget som helst stöd.

Anders gestikulerade att alla i församlingen skulle resa sig upp, och bläddrade i psalmboken en lång stund innan han harklade sig och skrev tre siffror på en liten svart tavla vid predikstolen.
Musiken fyllde den lilla kyrkan, och när Tea gick upp mot altaret, vände sig mot bänkarna och sjöng tystnade de andra. Hennes klara stämma fick Anders hår att resa sig, och några takter in i psalmen slutade han spela på orgeln.

Utan ett ord gick Tea bestämt mot de dubbla trädörrarna, men vände sig om med handen på handtaget och skrek med gäll röst. ”Ja jag erkänner jag är mytoman, men det är en sjukdom. Ni kan inte döma mig för det. Ni kan inte…” Hon slog händerna för ansiktet och sorlet i kyrkan ökade. Gråtande sprang Tea nedför trappan.