Dagboksinlägg 7 juni/svart sorg

Dagens datum kommer att innebära fruktansvärda minnen många, många år framöver. Idag bestämde en mycket närstående person sig nämligen för att lämna oss genom att ta sitt liv. Jag är i chocktillstånd och kan inte riktigt fatta att jag aldrig mer skall få krama den personen. Bilder av honom snurrar framför mina ögon, och jag vill stoppa världen, och spola tillbaka tiden för att ge honom chansen att ångra sig.
Att göra som han gjorde är i mina ögon fegt, och omdömeslöst mot barnen som älskar sin pappa mer än allt annat. Sambon var förvisso på väg att separera med mannen, men...alla år av kärlek och samboskap, alla gräl finns kvar i minnet hos henne, och livet går faktiskt vidare efter en separation även om det ser väldigt mörkt ut just då det sker.
Men att ta sitt liv och sluta finnas för de som älskar en anser jag alltför brutalt att ens tänka på.
Nä, jag förstår inte hur han kunde, och framförallt hade modet att göra det. För nog måste det ha inneburit panik och smärta?
Nu står sambon där i ett hus som hon älskat och kämpat sig blodig för, och skall stå ut med att varje dag konfronteras med minnet av scenen hon hittade. Mina tankar är hos dig lilla människa, och även hos dig du förvirrade själ som trodde att du hittat ett perfekt slut på lidandet. Jag hoppas att du äntligen fått frid i sinnet, och återkommer till oss i en annan gestalt.