En ny familjemedlem, och dopp i havet

Långt inne i hjärtat har jag vetat att jag är en kattmänniska, men trotsat det och skaffat hund efter hund. Oftast för att det är så mycket enklare att ta med sig en vovve, men även för att barnen skulle lära sig att ta ansvar för någon annan än sig själv.
En läkare påstod att vårt beslut att införskaffa en ny hund när min första dog precis efter att jag fått barn skulle göra att vi slapp allergibarn. Hm...jag vet inte om det stämmer, men alla ungarna tål allt utom mjölk.

Våra nuvarande doggar fyrvägskorsningen Zilla och hennes älskling Yorkshireterriern Chicco har följt med i några år nu, och jag har hela tiden kikat på kattannonser.
Hela min själ längtar efter ett kurrmonster som invaderar min dataskärm eller lägger sig på min tidning. Jag älskar katter för att de är så underbart egensinniga. Undrar om det beror på att jag var katt i mitt förra liv?
Nåväl, Peter var inte svårövertalad, så steget från tanke till handling var minimalt.

Det var med stor sorg jag googlade runt på alla katthem som var överfyllda av övergivna katter. Hur kan man lämna någon som varit älskad en gång?
Det förstår jag inte alls.
På midsommarafton hämtade vi underbara Zally som då bodde i en trång lägenhet på femte våningen.
Hon är femton veckor och av rasen Russian Blue/bondkatt.

Jag var lite orolig hur Zilla skulle ta emot den lilla, men eftersom kattungen var van hundar blev det odramatiskt och idag är de vänner.
Trodde aldrig att jag skulle få se vår kattilskna hund i det här läget.

Apropå det ja...ha, ha...numera har Zilla en antiskällapparat runt halsen som sprutar citrondoft när hon sätter fart. Gissa om hon blev paff första gången?
Nu gäller det att hon förstår vad jag vill. Hittills har hon skällt som en galning så fort jag lämnar huset.

Idag höll jag barnen hemma från fritis och dagis för att vi skulle ned och bada.
Det var tjugo grader i vattnet, men brr...jag tror dem INTE.
Barnen kastade sig i en efter en, men jag lät överkroppen stanna kvar över ytan.

Nej, det kommer inga bilder på mig. Egentligen skulle jag väl ställa mig i vassen, men vad faan...efter tre barn tar kroppen stryk och vägrar rätta sig efter vad ägaren tycker.

En snygg karl kom med sina barn, och gav mig lite tittgodis. En sådan där muskulös man med rutor på magen ni vet. Mums...

Efter några timmar i solen fick jag nog, och vi vinglade hem.
Zabine är en riktig snurrmaja, och for hit och dit på sin cykel utan att riktigt veta vilken sida hon skulle åka på. Det är tur att vi bor på landet. I stan skulle lillsötnosen bli överkörd på en sisådär tre sekunder.

När jag kommer hem och går in på min favvosajt 1av3.se ser jag att Jack erbjuder mig att få RSS-feed från min blogg till dem. Hm...Rss? Vad i hela?
Det är bara att Googla, och ja...där står det hur man gör.
Min prenumereraknapp har jag haft dold långt ned på sidan, men ständigt undrat vad den är till för.
Kika på den här sidan så ser ni hur enkelt det kan vara med internet ibland.
http://office.microsoft.com/sv-se/outlook-help/lagga-till-rss-feeds-HA010159539.aspx#BM1

Nej, nu skall jag söva barn och sedan skriva.
Ha det gott.