TEMA Hinder

”Jag ser inget hinder i att du är gift.” Mannen jag nyss mött ler och vinklar huvudet på sned som en ung pojke. ”Vem är förresten trogen nuförtiden? Kolla i dagstidningarna…” Han tar min hand i sin och smeker insidan av min hand med tummen. ”När Halle Berry´s karl var otrogen insåg jag att det där med giftermål bara är skit. Man står framför en gubbe i ett hus som är av sten, och ger löften som ändå inte hålls. Nä, giftermål är skit.”

Jag har ännu inte sagt många ord till den lätt gråhårige skönheten, och är fortfarande alltför förstummad av att han valde mig av alla kvinnor.

Svetten rinner mellan mina bröst som är i stort behov av ett lyft. Mina barn har sugit ut sista stunsen, och ålder plus ovilja att hålla på med träning gör att de söker sig mot bilringen runt magen som genom myskvällar och ständigt stillasittande etablerat sig sakta men säkert.

”Hallå! Vart tog du vägen min sköna?” Mannen tar tag i min haka och riktar mitt huvud mot sig. ”För ett ögonblick var du inte här.” Han trutar munnen och sätter den försiktigt mot min. Hettan är ögonblicklig. Delvis av skam, delvis av åtrå. Hur kan jag längta efter någon jag inte känner? David trycks in i ett litet skrymsle långt bak i minnesbanken, och en röst från mitt dåliga samvete hojtar på min vänstra axel, medan den högra axeln upptas av en liten djävul som frestande berättar vad som väntar.

Ett finger placeras mot min mun, och jag låter det glida in i den. Tungan sveper över en nagel som är naggad, och sprucken hud. Min hand tar om hans, letar spår i handflatan som en spåkärring. Mannens livslinje är lång, men delar sig då och då. Jag har läst någonstans att det tyder på ett hårt leverne, eller en stökig barndom, men sådant är egalt…han får mig att darra, och längta som jag nog aldrig gjort förr bara genom att dra med handen mot huden.

”Jag heter…” börjar han, men jag sätter fingret mot hans mun.

”Sch, säg inget. Låt det vara som det är. Jag attraheras vansinnigt av dig, men…” Med darrande hand tänder jag en cigarrett och blåser ut röken i ringar. ”Jag sätter en ära i att vara gift med min man. Han är pappa till våra två barn, och den som hållit mig hårt då det stormat. Mitt liv har aldrig varit enkelt.”

”Vänta…” Mannen nästan viskar fram orden. Han leder mig ner till stranden, och pekar på stjärnorna. ”Vi är två små myror i ett helt universum av andra. Hur kan du vara så dum att inbilla dig att din man är den ende för dig? Är han trogen?”

Bilder av små vita lappar som trillar ur fickor, och underliga nattliga samtal syns för mitt inre medan jag skakar på huvudet. ”Jag tror inte det, men han är ju man, och ni kräver mer sex än oss.”

Mannen stannar och lägger händerna på var sida om mitt ansikte.

”Lilla, lilla blåögda du. Det är en stor lögn som skapats av en man för att blidka sin hustru. Ni kvinnor äger mer hetta än ni vet om.”

”Är du gift?” Jag hinner aldrig tveka, orden slipper ut mellan mina längtande läppar.

Han trycker sina läppar mot mina och jag uppslukas av känslan av att flyga. Ord är överflödiga, tankar läggs ned. Jag är bara i detta nu. Smakar på salta, varma köttstycken som innehåller en kemisk lösning.

”Gift och skild.” säger han efteråt med simmiga ögon. ”Gift och skild.” Upprepar han och drar med fingret över mina ögonbryn. ”Jag trodde att svenska tjejer var ljushåriga och blåögda? Du stämmer inte alls med det jag lärt mig.” Mannen drar av mig klänningen som jag införskaffat enkom för resan, och den varma ökenvinden sveper in mig.

”Vacker.” säger han. ”Ditt namn är Vacker.” Mannen drar sensuellt med handen över mina axlar, fortsätter nedåt över brösten utan att riktigt ta på dem. Drar med båda händerna över magen som är både knölig och stor. ”Vilken underbar varelse du är. Så perfekt att Michelangelo skulle gråta. Se bara på dina ben…”

Jag iakttar honom när han drar av sig den vita kaftanen, och drar djupt efter andan när en mage täckt av ett perfekt rutmönster träder fram. Mina fingrar går på upptäcksfärd och jag inser att den bruna huden är mjuk som sammet. För några sekunder minns jag min systers cyniska kommentarer om utländska män, men trycker snabbt tillbaka tanken där den hör hemma. Det är som att se en Gud av män. Herregud så vacker, så perfekt in i minsta detalj. Händerna är mina ögon, och jag blundar för att få känna med hela min själ.

”Jag vill ha dig…här…nu…” viskar han, och jag känner en varm kropp mot min nakna.

Hemma i Sverige sover jag aldrig naken. Det är för kallt, och dessutom kan barnen komma in till oss när som helst. David brukar prata om att vi skall låsa in oss, men då brukar jag tänka på vad som skulle hända om det börjar brinna.

Numera sover vi i varsin säng med ett nattduksbord mellan oss. Jag läser tills sent på natten, och Ola sätter på sig sina nattskydd och sover.
Det löjliga är att vi en gång hade underbart sex, innan barn och hus kom in i vårt liv.

”Hallå! Nu försvann du igen. Kom tillbaka Vacker.” Mannen stryker med handen över håret, och ler. Tänderna verkar vara konstgjorda, så perfekt satta bredvid varandra att jag måste ta på dem för att förvissa mig om motsatsen.

Han tar tag i min hand och för den ned till sitt underliv. Den är varm och jag känner blodet pulsera genom ådrorna som en fors uppifrån Lappland, vilt och skrämmande galet sökande efter något att sabotera.
Mitt äktenskap, tänker jag och drar mig ifrån honom. Han saboterar alla planer på att rädda mitt äktenskap. Några sekunder ser jag min mamma framför mig. Sådan som hon såg ut innan skilsmässan från pappa. Leendet når inte riktigt till ögonen, och orden hon säger är matta, urlakade av sömnbrist.

Jag smeker honom med tungan, följer salta strängar som runnit nedför brun hud. Jag vill bli hårt hållen, älskad och förförd, men vågar inte riktigt ta steget.

”Vacker, jag älskar dig.” Säger Mannen utan namn, och andas snabbare när jag närmar mig hans underliv. ”Vacker, Vacker, Vacker.” mumlar mannen och trycker sin kropp mot mitt ansikte.

”Jag älskar dig.” Davids ansikte är hugget som i sten, och läpparna är vita av stundens allvar. ”Jag älskar dig nu och för evigt. Glöm aldrig det.” Kostymen sitter illa, och skorna är alltför blanka. De ser nästan ut att vara i plast.

”Vacker!” Mannen tar tag i mitt huvud och trycker mig tätt intill sig. Han låter två av sina fingrar gå på upptäcksfärd inuti mig, och jag känner så mycket att det nästan blir för mycket. Jag vill ha honom…bara en gång…känna…

I detta nu existerar bara jag och han. Två kroppar fyllda av åtrå, längtande efter den andre. En djurisk, eggande längtan efter att förenas.

”Jag älskar dig Anna. Vill du gifta dig med mig?” Davids röst tränger in i mitt huvud. Ställer sig som en barriär mellan mig och den underbara mannen jag hittat på krogen. ”Jag vill leva med dig i all oändlighet.” David ler och jag minns värmen i de gröna ögonen. Då när allt var bra. Innan andra kvinnor bjöds in i min säng. Innan alla dumma tankar på att förverkliga sig själv dök upp.

Plötsligt inser jag vidden i det jag gjort. Flykten från hemmet löste ingenting, snarare ökade problemen i samma ögonblick som jag packade väskorna och drog. Barnen förstod aldrig varför jag ville bort från dem, och Ola…stackars Ola…stod tyst och åsåg min taxifärd. Hans ledsna ögon förföljer mig dag och natt.

”Förlåt…jag…kan inte. Det här är fel. Förlåt…” Jag skäms så oerhört för att ha blottat min åtrå för en annan man, och vill tillbaka till hotellet. ”Vi går…nu…skynda dig innan jag ångrar mig.”

Han drar mig intill sig och smeker mig där solen aldrig varit. Åtrån bubblar upp till ytan igen, och jag vacklar. Vill, men samtidigt vill jag inte...kanske bara en gång…

”Du kan inte bara dra! Så jävla feg är du väl inte? Förresten har jag hört att det är massor av aids där borta. Helvete Anna…tänk nu till lite…” Orden är Davids.
Jag står med telefonen i handen på flygplatsen. Ville bara höra hans röst. Ett vänligt ord. Alla år av kärlekstörst måste väl betyda att jag älskar honom? Eller har jag fel?

När han fortsatte skälla lade jag på luren, och lade tillbaka biljetten i kuvertet. Ett enda vänligt ord skulle gjort skillnad. Då hade jag stannat kvar i Sverige.

Jag tar ett nytt svindlande beslut…den här mannen är ingen för mig. Utan namn och bakgrund…ett tomt vitt blad av person. Så skall mitt liv också bli, och idag är första dagen i mitt nya liv.

Men först skall jag åka hem och reda ut alla nystan av trådar som jag själv skapat. Att vara med den här Adonisen skulle inte lösa något, och vem vet vilka sjukdomar han bär på? Nä, första flyget hem, sedan prata med barnen och David. Kanske skaffa en egen lägenhet och byta jobb?

Alla vanliga tankar får min kropp att lugna sig. Mannen utan namn klär på sig, och lutar sig fram mot mig.

”Du är någon annans? ”Han ser ledsen ut, och leendet är inte lika gnistrande längre.

Jag skakar på huvudet.

”Nej, jag är min egen. Jag skall skilja mig, och leva som jag vill. Mina två barn får välja var de vill bo, och jag skall skaffa katt. David gillar inte djur, men jag…”

På planet hem visualiserar jag min framtid som singel, och längtar….