TEMA Motstånd

Den lilla varghonan gjorde våldsamt motstånd, krängde fram och tillbaka, bet och rev med framtassarna, men hon satt obönhörligt fast i den stora björnsaxen.

Smärtan från den illa sargade tassen gick som ilningar genom hennes kropp, men hon var alldeles tyst i rädsla att bli upptäckt.

Hon lade sig ned i mossan och slickade bort blodet så gott det gick, studerade tassen från olika håll, och tuggade sedan långsamt av den intill benet.

Tårarna som rann ur honans ögon landade i den sträva, gråa pälsen och skapade mörka sjok av våt beklädnad. Hon visste mycket väl att risken att dö fördubblades, men ungarna i lyan skulle dö om hon inte diade dem. Skelettet var hårt, men de skarpa käkarna var starka.

Ett högt knakande fick henne att rycka till. Bara några meter bort såg hon den vippande fjädern från jägarens hatt. Det var bråttom. Hon hörde att mannen visslade, och kände doften av något som bet sig in i nosen. En svag strimma rök kom från hans andedräkt, och en kort sekund undrade hon varför det rykte ur hans mun.

Den lilla tjocka taxen gick som alltid vid hans sida, men stannade då och då för att strila urin över en buske, eller några stackars blommor. Hon hörde och kände honom långt innan han syntes.

Haltande på tre ben tog varghonan sig hem, men var så utmattad av blodförlusten att hon var nära att stupa flera gånger. Från lyan hördes gnyenden från de små som både var hungriga och frös. De gläfste välkomnande och skyndade på henne när hon inte lade sig fort nog.

Varghonan skakade i kroppen av smärta, och hon förstod att jägaren antagligen skulle låta hunden följa hennes spår, men säkert skulle förvillas av att hon delvis gått genom vattnet.

Nu gällde det att snabbt utfodra barnen, sedan måste de flyttas till ett säkrare ställe. Hon skulle bara vila lite…