Själv föredrar jag att äta chokladen i noga avvägda rutmönster. Jag delar de utskurna rutorna i hälften, det brukar vara lagom. Om jag skulle göra som Tea hade choklad snart strukits ur mitt liv. Hon är en slukare, medan jag är en finsmakare i det mesta jag gör.
När min dotter och jag går på restaurang brukar hon väsa åt mig att skärpa mig. Servitören brukar ropa till sig de andra, och oftast kikar ett antal ögon på mig när jag äter. Med exakt precision delar jag sås, grönsaker, kött och potatis var för sig i små högar, sedan äter jag upp det i samma riktning som klockan går, köttet först, sedan potatisen, såsen och grönsakerna sist. Ibland lämnar jag dem och lägger en diskret servett över så att det inte skall synas förrän tallriken kommer till köket.
”Mamma? Hur gjorde du för att komma över farsans svek?” Jag tas tillbaka till verkligheten av min tonåriga dotter som är ranglig och smal som en liten nyfödd kalv. Det långa håret hålls uppe av en turkosfärgad snodd, och varje gång jag möter hennes turkosblå ögon minns jag hennes pappa.
Det var inte svårt att förstå vad som höll på att hända, men jag stod ut för Teas skull. Jag ville så gärna vara en familj som alla andra. Åka på utflykter, till stranden och allt annat man gör. Kalle höll sig undan, verkade skämmas för mig och Tea, men jag trodde att jag visste vad som dolde sig bakom masken han visade upp för våra vänner. Kalle ville bara inte berätta det för mig.
Egentligen tyckte jag att det var skönt när sanningen uppdagades den där höstdagen då jag och Tea mötte honom och den andre. Ja, det var faktiskt en han, ingen hon som jag befarat. På något underligt sätt kändes det bättre att förlora honom till en man, men sanningen att säga var mina drömmar fyllda av bilder där de hade sex, och jag spydde flera gånger av äckel. Vetskapen om de två åren som han levt både med mig och den andre parallellt gav mig panik.
När Kalle berättade om sjukdomen tyckte en del av mig väldigt synd om honom, medan den andra delen hånskrattade och hurrade. Det var faan i mig rätt åt honom. Han hade kunnat vara ärlig mot mig och Tea. Samtidigt blev jag skräckslagen och rasande.
”Din jävel, tänk om jag har fått aids tack vare din oförsiktighet? Varför använde du inte kondom? Hur kunde du?” Orden satt som etsade i minnet. Aldrig skulle någon få chansen att trampa på mig igen. Hellre ensam än ensam i ett förhållande.
”Mamma? Varför är killar sådana skitstövlar?”
Jag drogs tillbaka till verkligheten igen, och studerade min lilla sötnos. Som tur var bar hon även tecken från mig. Den söta uppnäsan till exempel, och de långa benen som var ett arv från min mormor. Med handen under hakan bestämde jag mig för att äntligen gå vidare. Alla män var inte som Kalle. Jag hade haft otur helt enkelt, men ändå tur, för sjukdomen nuddade inte ens mig eller Tea medan han dog några månader senare.
Det här känns autentiskt, som taget direkt ur verkligheten. Jag undrar också. :)
SvaraRaderaSkickligt berättat. Håller med, det känns väldigt autentiskt.
SvaraRaderabra, ett lugn över texten vilket jag gillar men det är inte självklart att det hade varit det.
SvaraRadera