TEMA Något rinnande

Sandra nästan flyger utför trappan, och ögonen är stora och oroliga. ”Har ni sett Tessan ungar? Hon var i lekrummet alldeles nyss, men…” Sandra slår ut med händerna och barnen ser att en ensam tår ligger och balanserar på kindknotan. ”Jag lämnade ju bara rummet några sekunder…”

Oliver som är äldst reagerar direkt, och reser sig upp för att sedan springa ut på gräsmattan och leta efter systern. Lilla vackra Tessan som med sitt guldblonda hår och blåa ögon ser ut som en liten prinsessa. Det är bara kronan som fattas, och guldskorna. Oliver biter sig i överläppen och scannar noga av omgivningen.

Ängarna framför huset är fyllda av nyutslagna prästkragar och blåklockor. En och annan vallmo har letat sig dit från trädgården som Sandra skapat med hjälp av en kvinna från stan.

Tessan är ett vackert barn, och är mongolid, det vill säga hon har extra sneda ögon och en hjärna som inte alltid har rätt även om den tror det.

Under tiden som Oliver springer ned mot ängarna minns han då mamma kom hem med det lilla knytet, och pappas förfärade min. Flaskorna på diskbänken blev allt vanligare efter den dagen, och pappas ögon var alltid dimmiga av sorg.

Den lilla bäcken som porlar mellan de två gröna haven av mark är underligt tyst, och Oliver observerar att tofsviporna är oroliga. De flyger omväxlande högt och lågt, skriker och gör utfall mot något. Han gissar att det är gårdens katt, och följer stigen som rådjuren gjort.

Det långa gräset ligger på en del ställen platt mot backen, och plötsligt ser Oliver en välbekant sko. Han tänjer ut stegen, och skyndar sig på. Skuggan av en stor havsörn syns på backen och han tittar upp på den majestätiska fågeln. Näbben är krökt och slutar med en sylvass spets som lätt kan slita…

Oliver känner paniken växa…hur många kilo klarar en örn att lyfta egentligen? Ett, två…kanske tre…eller…mer? Ytterligare en skugga dyker upp, och följer hans rörelser med vaksamma gula ögon. Paret cirklar uppåt med vindarna, och försvinner.

Nu hör Oliver bäcken, och springer…han skyndar sig allt han kan med huvudet fullt av bilder över vad som kan ha hänt.  Ligger Tessan i vattnet utan möjlighet att ta sig upp? Eller ve och fasa…har hon gått ned till brunnen som barnen kallar stället där det är som djupast?

Han hör någon sjunga och plaska samtidigt, ljudet fyller honom med lättnad och det riktigt kvillrar i tårna av lycka när Oliver möter systerns blå ögon, och ett ansikte som är fullt av lera.

”Oliver, kom och lek du med.” säger Tessan och ställer ned hinken för att sträcka ut handen. ”Det är jätteskoj. Jag har hittat flera skalbaggar.” Hon visar brodern sina fynd. ”Men mamma blir nog arg…” Tessan darrar med underläppen. ”Jag har spillt på klänningen.”

Oliver glider nedför den korta slänten och ställer sig bredvid systern. Med lugna rörelser samlar han ihop hennes saker, och tar hennes hand i sin. ”Mamma blir inte arg, men du får aldrig mer smita hemifrån så här. Lova det.”

Hand i hand går de över ängarna, och Tessan skrattar när Oliver för en kort sekund släpper henne för att försöka fånga en fjäril som kommer flygande. Han ger upp efter en kort språngmarsch och snurrar runt henne i luften så att hon kiknar av skratt blandat med lite skräck.

Tessan plockar några röda Vallmos som växer i ängskanten, och blandar dem med Olivers hjälp med lite blåklockor och prästkragar. Som en grön ring runt buketten placerar de ormbunksblad.

”Nu blir mamma glad.” säger hon och ger Olivers hand en tryckning. ”Eller hur?”

Oliver ler och tittar på systern. Lycklig att inget hänt den här gången heller.