Låt två människor mötas i en hiss, och gestalta hur ett hat byggs upp från att de hälsat.
Här är min berättelse:
De tunga hissdörrarna glider isär och in kommer en svartklädd man i trettioårsåldern. Han nickar åt en välklädd kvinna med rött lockigt hår, snäv svart kjol och en svartvitrutig puffärmsblus som redan står i hissen.
Hissdörrarna går igen och de börjar nedåtfärden. Hissen hackar, och pustar som ett gammalt godståg, och en smal rännil av svett syns på mannens panna. Han sätter handen mot väggen och drar med den andra över ett rakat huvud. På kinden syns ett långt ärr som verkar ha sitt ursprung i nacken.
”Så du är en sån?” säger kvinnan plötsligt med frän, frågande röst.
Mannen torkar svetten i pannan och drar ihop de svarta ögonbrynen så det bildas en svart brygga över ögonen. ”Vad menar du?” Han öppnar upp sin svarta skjorta och rör den i en fläktande rörelse.” Puh, är det inte väldigt varmt härinne?”
Kvinnan slätar till kjolen med händer där naglarna är lysande röda och i perfekt skick. En tjock guldring blänker till på högerhanden, och över ringfingret på vänsterhanden syns en svag vit ring som skvallrar att hon antingen är förlovad, gift eller skild.
Nyfiket böjer mannen sig mot henne och tar tag i hennes hand mitt i rörelsen. ”Är du gift?” Kvinnan skakar på huvudet så att det röda håret flyger. En svag doft av äpple nuddar vid mannens näsa, och han ler. ”Vad menar du med sån där? Förresten har jag lärt mig i skolan att det heter sådan där, men vad faan, jag har väl haft fel förut.”
Kvinnan pekar på hans huvud och snörper på munnen. ”Du är väl en sådan där skinhead som det kallas, slår ned utlänningar och gamla tanter.” Hon pekar på mannens skinnkängor. ”Jag såg en gång några skinheads som slog ned en man. De sparkade honom med sina kängor så att tänderna for ut. Så mycket blod, så mycket…” Kvinnan tittar in i väggen som om det funnits ett litet biograffönster. ”Jag minns så väl ljudet av hans skrik. Ja naturligtvis ringde jag och min man polisen, men de dröjde och…”
Hon vänder blicken mot mannen som svettas ännu ymnigare. Stora mörka ringar syns under armarna, och doften snurrar runt honom. ”Hur kan ni? Har ni ingen hut alls? Ge er på en ensam man som inget gjort.” Hon tar ett steg bort från honom. ”Efter den där gången undviker jag att vara ute nattetid. Polisen berättade att det oftast händer mellan tolv och fem.”
Hissen stannar och dörrarna öppnas. Mannen tar ett tveksamt steg ut ur hissen, men drar in foten när dörrarna åker igen. ”Vilken våning skall du till?” Kvinnans röst är dov när hon svarar. ”Botten.” Hon skakar av sig olusten och studerar honom uppifrån och ned några gånger på ett överlägset sätt. ”Du har aldrig funderat på att byta umgänge? Om jag inte tar alldeles fel så bör du vara runt trettiofem. Kanske dags att bli människa?"
Mannen som förövrigt heter Pär och nyss blivit diagnostiserat cancer studerar kvinnan framför sig och tänker. Stackars sate, så genomrutten in i själen att hon inte ens tar sig tid att ta reda på fakta innan hon kastar ur sig spydigheter. Att hata en sådan är patetiskt och bortkastad tid, men det är svårt ibland att känna kärlek för sina medmänniskor.
Han tittar på sina välsmorda gamla kängor som varit hans bästa vänner sedan ungdomstiden, och är det bästa man kan ha året runt ute i skogen.
Pär har aldrig träffat på den här kvinnan förut trots att han emellanåt åkt skytteltrafik mellan lägenheten och källaren. Först flyttade Sigrid, sedan min älskade unge. Fortfarande känner han hjärtat smärta när han tänker på exfrun och dottern som flyttade efter mamman några veckor senare.
Hissen når botten, och Pär låter kvinnan gå ut före honom. Han hör de trippande, snabba stegen länge, sedan ljudet av ett alarm som stängs av och en bilmotor.
Han drar några djupa andetag lättad över att färden är över, klaustrofobin blir bara värre och värre, men att gå de sju våningarna är inte att tänka på. Lungkapaciteten är nere på tjugo procent, och läkarna har bara gett honom några månader till att leva.
Pär öppnar sin gamla pärla och tar sig mödosamt in. Smärtan går som långa bitande trådar över kroppen. Han tittar på fotografiet av dottern och startar bilen. Älskade unge, snart syns vi.
Här är min berättelse:
De tunga hissdörrarna glider isär och in kommer en svartklädd man i trettioårsåldern. Han nickar åt en välklädd kvinna med rött lockigt hår, snäv svart kjol och en svartvitrutig puffärmsblus som redan står i hissen.
Hissdörrarna går igen och de börjar nedåtfärden. Hissen hackar, och pustar som ett gammalt godståg, och en smal rännil av svett syns på mannens panna. Han sätter handen mot väggen och drar med den andra över ett rakat huvud. På kinden syns ett långt ärr som verkar ha sitt ursprung i nacken.
”Så du är en sån?” säger kvinnan plötsligt med frän, frågande röst.
Mannen torkar svetten i pannan och drar ihop de svarta ögonbrynen så det bildas en svart brygga över ögonen. ”Vad menar du?” Han öppnar upp sin svarta skjorta och rör den i en fläktande rörelse.” Puh, är det inte väldigt varmt härinne?”
Kvinnan slätar till kjolen med händer där naglarna är lysande röda och i perfekt skick. En tjock guldring blänker till på högerhanden, och över ringfingret på vänsterhanden syns en svag vit ring som skvallrar att hon antingen är förlovad, gift eller skild.
Nyfiket böjer mannen sig mot henne och tar tag i hennes hand mitt i rörelsen. ”Är du gift?” Kvinnan skakar på huvudet så att det röda håret flyger. En svag doft av äpple nuddar vid mannens näsa, och han ler. ”Vad menar du med sån där? Förresten har jag lärt mig i skolan att det heter sådan där, men vad faan, jag har väl haft fel förut.”
Kvinnan pekar på hans huvud och snörper på munnen. ”Du är väl en sådan där skinhead som det kallas, slår ned utlänningar och gamla tanter.” Hon pekar på mannens skinnkängor. ”Jag såg en gång några skinheads som slog ned en man. De sparkade honom med sina kängor så att tänderna for ut. Så mycket blod, så mycket…” Kvinnan tittar in i väggen som om det funnits ett litet biograffönster. ”Jag minns så väl ljudet av hans skrik. Ja naturligtvis ringde jag och min man polisen, men de dröjde och…”
Hon vänder blicken mot mannen som svettas ännu ymnigare. Stora mörka ringar syns under armarna, och doften snurrar runt honom. ”Hur kan ni? Har ni ingen hut alls? Ge er på en ensam man som inget gjort.” Hon tar ett steg bort från honom. ”Efter den där gången undviker jag att vara ute nattetid. Polisen berättade att det oftast händer mellan tolv och fem.”
Hissen stannar och dörrarna öppnas. Mannen tar ett tveksamt steg ut ur hissen, men drar in foten när dörrarna åker igen. ”Vilken våning skall du till?” Kvinnans röst är dov när hon svarar. ”Botten.” Hon skakar av sig olusten och studerar honom uppifrån och ned några gånger på ett överlägset sätt. ”Du har aldrig funderat på att byta umgänge? Om jag inte tar alldeles fel så bör du vara runt trettiofem. Kanske dags att bli människa?"
Mannen som förövrigt heter Pär och nyss blivit diagnostiserat cancer studerar kvinnan framför sig och tänker. Stackars sate, så genomrutten in i själen att hon inte ens tar sig tid att ta reda på fakta innan hon kastar ur sig spydigheter. Att hata en sådan är patetiskt och bortkastad tid, men det är svårt ibland att känna kärlek för sina medmänniskor.
Han tittar på sina välsmorda gamla kängor som varit hans bästa vänner sedan ungdomstiden, och är det bästa man kan ha året runt ute i skogen.
Pär har aldrig träffat på den här kvinnan förut trots att han emellanåt åkt skytteltrafik mellan lägenheten och källaren. Först flyttade Sigrid, sedan min älskade unge. Fortfarande känner han hjärtat smärta när han tänker på exfrun och dottern som flyttade efter mamman några veckor senare.
Hissen når botten, och Pär låter kvinnan gå ut före honom. Han hör de trippande, snabba stegen länge, sedan ljudet av ett alarm som stängs av och en bilmotor.
Han drar några djupa andetag lättad över att färden är över, klaustrofobin blir bara värre och värre, men att gå de sju våningarna är inte att tänka på. Lungkapaciteten är nere på tjugo procent, och läkarna har bara gett honom några månader till att leva.
Pär öppnar sin gamla pärla och tar sig mödosamt in. Smärtan går som långa bitande trådar över kroppen. Han tittar på fotografiet av dottern och startar bilen. Älskade unge, snart syns vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.