”Nej jag vill inte” säger Pia och vänder sig bort
”Nej jag vill inte” säger Pia och stampar med foten i golvet.
”NEJ jag VILL inte” säger Pia och tittar ned i golvet, håller händerna för öronen,
öppnar dörren, kliver tveksamt ut genom den, och stänger dörren för att sedan stå en lång stund utanför innan hon går iväg.
I hennes mage kurrar det av hunger, och hon ångrar delvis flykten från mammans råd att äta mat, och trotset mot förbudet att gå hemifrån.
Pia sätter sig ned vid dikeskanten, rycker till sig några blommor och plockar bort dess blad ett efter ett medan mammas ledsna ansikte tonar fram i hennes huvud. Hon vill ju inte bråka egentligen, men alla krav från föräldrarna ger en lätt panikkänsla, och de tappade kilona hade gjort henne snyggt smal.
”Förlåt” är Pias första ord då hon några timmar senare kommer in genom dörren och hittar mamma gråtande, liggande med huvudet mot köksbordet. ”Jag lovar att skärpa mig.”
Med spyan hängande i halsen äter hon middagen mamma fixat, och försöker trycka tillbaka viljan att kasta sig upp och springa till toaletten för att spy upp det hon pressat ned, men misslyckas och ser mammas ledsna blick i ögonvrån sekunden innan hon låser igen dörren.
Inte lätt när trotset mynnar ut från något som man själv inte har kontrollen över. Spännande, intensivt och samtidigt sorgligt!
SvaraRaderaEmilia
Känns nästan som trots är ett för svagt ord för något så stort. Jag tänker att trota har man kontroll över själv- det har man inte när am utvecklat anorexi/bulemi. Kanske jag tänker fel? Men jag känner mammans maktlöshet.
SvaraRaderaGör ont att läsa. Trots som destruktiv självbevarelsedrift.
SvaraRadera