TEMA Ett rum

   Dinglande ned från taket hänger en krukväxt som för länge sedan sagt tack och adjö. Fönstren är både skeva och delvis trasiga, men så vackra att ägaren ändå behållit dem. Glaset har många hundra år på nacken och går knappt att se igenom eftersom allt utanför det förvanskas. Det vita träet har blivit målat flera gånger, och fåglarna har stulit kittet runt kanterna på själva rutan.

   Taket är charmigt lågt, och en del som kommer in i rummet måste huka sig för att inte slå huvudet i det. Ibland sover människor över i huset, men skärras så av spökena som kommer fram vid midnatt att de lämnar rummet huvudstupa i nattsärken, och ibland naken.

   Det är så mycket historia som trängs i rummet. Barn som levt och dött, tagit sitt första skälvande andetag. Åldringar som vilat vid spisen som numera är igenpluggad av säkerhetsskäl. Kvinnor som suttit vid köksbordet av trä, och med glåmig blick tittat ut i mörkret längtande efter sin älskade. Eller män som tillsammans svängt en bägare, och sjungit fyllevisor natten lång för att i gryningen bli hämtade i örat av sin ilskna fru.

   Jordgolvet har för länge sedan fått ett fint trägolv i mörkt oljat trä. Ägaren ber alla besökare att ta av sig skorna innan de går in eftersom oljade golv kan repas.

Annat var det då huset nyss byggts. Det kalla jordgolvet sopades varje dag, och barnen som bodde där hade ständigt svarta fötter.

   På väggarna hänger små fyrkantiga tavlor som har målats av de som bott där. Färg var dyrt, men kreativiteten hos invånarna hade inga gränser. De gick ut i skogen och samlade det de trodde kunde fungera, lyssnade på gammelmor som levt länge, och satt sena nätter med penseln i handen. Av fylligt röda körsbär fick de färg som ibland hamnade på kindknotor och läppar. Blåbären mosades på en gammal tallrik, och saften spreds med en smal pensel över vita ytor där färgen blå saknades.

   Tapeterna har lossnat här och där, och hänger som ledsna hundöron, men får förbli tills ägaren förmår att ta loss skikten som speglar smärta, glädje och frustration genom blodfläckar, fortfarande doftande champagnefläckar och revor som går från golv till tak.

Man kan fortfarande se medaljongmönstret som var så omåttligt populärt på den tiden allt fanns kvar, när huset levde istället för att slumra som det gör idag.

En mörkbrun soffa i rummet har fått agera säng i så många år att den glömt av hur en människas bakdel känns. Täcket ligger fortfarande på plats, och en sliten teddybjörn med ett kryss till öga sitter alltid bredvid huvudkudden som är broderad med initialerna A.L.

När jag lämnar huset som bara består av ett rum känns det som om jag kliver ur en spegel från dåtid in i vår egen nutid, och jag vågar inte vända mig om. Rädd att allt är en utopi och bara skapats i min hjärna.