TEMA Synvilla och Backa

När en bekant till mig hälsade på frågade hon mig vem det var som stod i köket.

Kvinnan pekade på platsen där jag sett att det är små märken i lacken på kökslådan. Ungefär i höjd med magen på en vuxen.

Skrattande berättade jag att det nog var min kära inneboende, mannen vi köpte huset av.

Han brukar visa sig som en snabb skugga, eller bara genom att finnas i närheten.

I början trodde jag att det bara var en synvilla, att fantasin byggde på något som fanns i form av naturväsen. Men teorin blev snabbt bortdömd när han en dag ”pratade” med mig genom att på något underligt sätt meddela sig genom medvetandet.

Ja herregud så förvånad jag blev när han en dag uttryckte sin motvilja att jag ändrade hans svartvinbärsbuskar ute i trädgården. Jag tittade mig omkring, men såg ingenting, däremot kändes det som om någon stod bredvid mig.

Stammande försökte jag förklara för honom att svartvinbärsbuskarna var sjuka, och lovade att köpa nya.

Efter den dagen har gubben visat sig, och sveper emellanåt förbi så att jag ser honom som en skugga.

Okej backa bandet nu…

Kan det verkligen stämma att man stannar kvar efter döden? Att själen på något sätt hänger i luften nära stället där de haft sitt hjärta?

Jag hade varit med om ganska många sådana där händelser innan det här hände, och efter första förvåningen gjorde jag en deal med mannen .

Det var ett avtal som innebär att vårt spöke får husera hur mycket han vill i huset och trädgården om det inte innebär att barnen eller vi tar skada.

I mitt barndomshem är spöken vanliga, och människor utom familjekretsen har sett både det ena och det andra. Lite för mycket gastar för att jag skall trivas, och framförallt känna mig trygg.

En människa som stänger sinnena ser aldrig sådant här. Min kille är en sådan…

I hans värld dör vi, sedan nada…

När jag själv var nära döden träffade jag min mormor och farmor som ledde mig tillbaka till livet genom att ta min hand.

Sanning? Utopi? Ingen aning…jag vet bara att det hände, och att händelsen sitter inpräntad i skallen. Det är svårt att bortförklara händelser som satt en så stor prägel på ens liv.

Efter dessa besök har jag aldrig sett dem igen, men en annan person som är vår äldsta sons beskyddare brukar knuffa på mig när hon/han anser att jag är för sträng på honom.