TEMA Oreda

När Maggan kommer hem ser hon redan i porten att HON är där. De konstfullt knutna skosnörena vars öglor är identiska, och kappan som hänger på en av de få uppblåsbara galgarna som finns.

Hatten som för dagen är gjord i röd sammet ligger exakt i mitten av hatthyllan och så rakt att om man skulle kunna använda den som vattenpass.

En identiskt röd kappa hänger under, med alla knappar knäppta.

Maggan kastar av sig skorna och tänker först ställa dem tillrätta, men struntar i det. Jag är väl herre i mitt eget hus tänker hon och känner en lätt darrning i handen.

Rösten från svärmodern hörs innan Maggan ser henne, och några sekunder tänker Maggan smita uppför trappan och lägga sig under täcket tills tanten gått hem igen.

   ”Hej älskling.” med ett lismande leende som stämmer väldigt dåligt med svärmoderns kroppsspråk kommer hon gående ut i hallen. ”Jag tyckte väl att jag hörde någonting.”

Med en lätt vridning tränger sig Maggan förbi den förhatliga, och sätter sig nonchalant ned i en stor läsfåtölj som tillhört hennes excentriske pappa.

Svärmodern står tyst och studerar henne, plockar ett osynligt hårstrå från sin axel, och väntar på att Maggan skall prata.

När tystnaden fortsätter går svärmodern in i köket och tar hand om disken som står i höga travar. Muntert nynnar hon på en gammal slagdänga, och tar då och då ett danssteg ut på köksgolvet som är gjort av härlig mörkbrun bambu.

  

Maggan sitter tyst i stolen och lyssnar mot köket. Skall tanten aldrig gå? Fattar hon inte att hon är oönskad?

När David kommer in genom dörren några timmar senare känner han direkt att mamman varit där. En ljuvlig doft av mat strömmar mot honom, och oset från tillagningen blandas med lukten av citronfrisk Ajax.

Fönstren står vidöppna i samtliga rum, och när David kommer in i vardagsrummet där Maggan sitter neddtryckt i fåtöljen med trumpen min, är det första som möter honom ett högt skrik av ilska och frustration.

   ”När skall kärringen fatta att jag inte vill leva i perfektion? Jag älskar min oreda.”

David sjunker ned på knä bredvid henne, och lägger sina behandskade händer runt hennes höfter.

   ”Millon har stuckit. Han passade på när din mamma öppnade fönstren. Du får gå ut och ropa efter katten. Jag tänker inte röra mig ur fläcken. Gå nu. Lämna mig ifred. Jag är så arg att det gör ont.”

När David är på väg ut ur rummet ropar Maggan tillbaka honom.

   ”Snälla, prata med henne. Få henne för Guds skull att sluta med de här städräderna.”

Han tittar länge på Maggan och funderar för sig själv vem som var värst…hon med sin röra eller mamman med det pedantiska levernet som gjort honom till den han var idag.

  ”David?” Maggans röst är svag.

Han vänder sig mot henne, och tar upp ett par nya handskar ur fickan.

  ”Idag har jag gjort av med tio par…det här blir bara värre och värre.”

Maggan ler förstående och stiger upp.

   ”Förlåt David, jag vet att det här är jobbigt för dig. Du måste söka psykolog för det där.”

Hon tänker ta hans hand som är handsklös, men hinner inte få tag i den förrän David sliter till sig handen med en äcklad min.

  ”Låt bli! Då måste jag tvätta den tio gånger igen.”

Maggan ser ledsen ut och släpper handen, sedan går hon fram till telefonen…