Barn, barn massor av barn, det var drömmen då jag som trettiosexåring äntligen träffade min älskling. Men livet och kroppen protesterade vilt, och jag slogs.
Idag sitter jag i ett hav av ungar som skriker ”Mamma” tjivas och älskar i samma mängd.
Barn är livet! Utan mina små skulle jag fortfarande vara en superpedant som inte ens tolererade en dagstidning slängd på bordet. En kvinna som lade all tid på gymet och krogen, suckade över smulor på golvet, och duschade minst en gång om dagen.
Med god hjälp av min karl har mitt liv förvandlats till en cirkus av tillsägelser, pussar och kramar i massor, strålande ögon och ett hjärta fullt av kärlek.
En murarbalja är vårt badkar, och vi gör som i gamla tider, badar flera efter varandra eftersom vår lilla vattenvärmare bara är på ynka trettio liter.
Jag har varit hemmafru i många år för att ge dem en stadig grund att flyga från, och hoppas innerligt att det jag gjort skall bli en resurs i deras liv.
Det är tack vare mina småtroll som jag tagit tag i författardrömmar som legat i träda, och gått filmmanusförfattarskola och gett ut böcker.
Barnen gör att jag får mod, men skapar också ångest när tidningarnas svarta rubriker skriker mot mig. Kommer allt att vara förgäves? Den stabila grunden rämnas av andras handlande, och skolan som var så mild då jag var liten är idag tuff, kall och hård.
Jag vill hålla upp mina händer mot livets fasor, och skydda de små med mitt liv, men inser att jag bara är en helt vanlig människa, även om mina älsklingar ser mig som en oövervinnerlig kämpe för deras sak.
När livet som fembarnsmamma blev för tufft brukade jag trösta mig med att mina tårar trots allt inre var lika många som den barnlösas :-D
SvaraRaderaKramar från mig <3<3<3
Klokt sagt som alltid.
SvaraRaderaSom mamma kan jag aldrig göra ALLT för mina barn, bara så mycket att de är så välrustade som möjligt för att ta sig an livet och sin omvärld.
Resten får jag bara ha förtröstan inför.
Och nej, tyvärr ingen bokmässa för mig men vad kul att du och din bok ska dit!