TEMA Konkurrens

”Nema problema” säger mannen i blå tröja med ett raljerande leende. ”Vi kan fixa det mesta. En annan är allkunnig vettu.”

    Han sträcker fram handen, och tränger sig in i mitt hus, stannar innanför dörren, och scannar av hallen med en igenkännande min.

   ”Jag såg det där snygga hemma-hos-reportaget förra veckan, och tänkte bara tala om för dig att jag finns. Du snackade om att trädgården skulle fixas?” Mannen tuggar intensivt på ett tuggummi som han med jämna mellanrum blåser bubblor av, och smäller med ett högt ”Poff!”

    Han ger mig inte en chans att värja mig, eller för den delen svara honom. Orden rinner ur munnen som vulkandiarre, och jag växlar mellan att vara rädd och imponerad av hans marknadsföring för sig själv.

   ”Det är grym konkurrens, och om man inte visar att man finns…ja då kan man packa ihop och börja jobba för någon gapig chef igen.”

    Mannen lägger armen runt min midja och leder mig ut i trädgården. ”Jag är inte ett dugg imponerad av er kändisar, och fattar inte mig på folk som himlar med ögonen för att en kille eller tjej som kan sjunga bor i deras kvarter. Ni är väl helt vanliga människor för sjutton? Av kött och blod, med bekymmer som oss andra. Ja inte av ekonomikaraktär förstås…men kärlek, och annat.”

   Ute i trädgården går han utan att tveka fram till den lilla plätten som bara består av jord. ”Var det inte ett lusthus du pratade om? Vitt? Svart? Kanske vanligt trä? Jag har många förslag må du tro. Det där reportaget väckte vilda drömmar i mig.”

Några dagar senare stod mitt lusthus av vitmålat trä där, och Stefan som han heter hade lugnat ned sitt pratande så pass att jag fick ur honom sanningen. Han var inte alls så erfaren som han velat påskina, men viljan var stor, och det han gjorde resulterade i att mina väninnor anlitade honom, och deras väninnor i sin tur.