21 augusti 2011

TEMA Rekord



”Nä, jag behöver inga speciella skor. De här duger jättebra.” Klas trär på sig ett par röd/vita mycket slitna Adidasskor och skjuter samtidigt ned sin mobil i plastfickan han hängt runt halsen. ”Största bekymret blir hur jag landar, inte när jag gör det. Klas tittar en lång stund på flickvännen, och ser att hennes ögon är tårfyllda.
    Patricia försöker oupphörligen att svälja gråten och le med tillkämpat lugn, men känner att händerna skakar av frustrationen att inte kunna stoppa det här idiotiska tilltaget. ”Men varför Klas? Jag förstår inte varför du gör det här? Du kan faktiskt dö.”
   Han gör allt för att inte nedvärdera hennes känslor, och hur skall han kunna förklara något, som han inte ens kan förstå själv? Hoppen hade blivit allt högre, och den gången allt höll på att gå på tok blev han arresterad för att ha riskerat andras liv. Att utsätta sig för dylika saker fick adrenalinet att rinna runt i expressfart.
   Patricia ville slita sönder den tunna skärmen, och kasta bort läderselen som var det enda som skilde Klas från att dö när han svävade högt där uppe. ”Jag då? Betyder jag ingenting längre?” Hon tar ett hårt grepp om hans axel och drar honom mot sig. ”Jag älskar dig, fattar du inte det? Om det skulle hända dig…jag…jag skulle dö.”
   ”Så då följer du inte med? Jag hade hoppats att ha dig där. Ett rekord i något dylikt är fint att ha i cv:t som stuntman. Det är inte farligare än att åka på en livligt trafikerad motorväg.”
   Patricia skakar på huvudet.
   ”Jag måste göra det här oavsett vad du tänker och gör.”
   Hon vänder ryggen mot honom och går mot dörren, öppnar den och hämtar en stor ryggsäck med saker. ”Då ger du mig inget val. Jag följer med.”
   Klas står stum några sekunder innan han inser betydelsen av orden och känner kalla kårar av fasa över vad som kan hända henne. ”Jag förstår att du är ledsen, men går du inte till överdrift nu? Det är livsfarligt att kasta sig ut från det där stället, och jag kan inte övervaka dig samtidigt. Nä gumman, det här är inget för en nybörjare.”
   Patricia fortsätter packa upp med darrande händer. ”Jag har gått en nybörjarkurs…” hon väntar på hans reaktion, men inget händer.
   När Klas vänder sig mot henne är han mycket allvarlig. ”Jag förstår vad du vill med det här, men det är ingen ide´…jag hoppar oavsett, och vill du hoppa med och kanske dö på kuppen är det upp till dig.”
   Han suckar djupt och tar upp en pokal som står på skrivbordet. ”Det är lika bra vi gör slut Patricia, och jag tycker det är lågt av dig att vända beslutet mot mig på det här viset. Ha ett bra liv, jag hämtar mina grejor när tävlingen är över.”

Hon sätter sig på golvet och lutar huvudet i händerna, och kroppen skakar av gråt.
    Klas vill trösta, men beslutar sig för att gå. ”Jag ville inte att det skulle bli så här…”






  




3 kommentarer:

  1. En inte helt ovanlig scen inbillar jag mig. Somliga gör allt för att slå rekord.

    SvaraRadera
  2. Bra story. Hans beslut att gå känns kanske en aning drastiskt men har förmodligen föregåtts av liknande kontroverser tidigare. Är inte lätt att ge så mycket plats åt någon annans idiotiska påhitt...förstår både henne och honom, vilket ju är ett bra betyg :-)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...