Blåsljud i hjärta=aortainsufficiens

Vår dotter är en riktig dramaqueen och sitter sällan på sin söta rumpa och bara är. Mamma säger att jag var och är likadan, och lite småleende kan jag väl hålla med.

När hon föddes slog hennes lilla hjärta bara med 50 ynka slag, och hon var livlös. Orsaken till det var att navelsträngen lagt sig likt en boa runt halsen, och sakta drogs åt för varje värk. Som tur var märkte läkarna det när hon närmade sig utgången, och slet ut den lilla med sugkopp. Det gjorde vansinnigt ont, men jag förstår ju varför de gjorde det, och om...de inte gjort det...ja då skulle vår dotter blivit ännu en ängel.

Nu blev det inte så, och lilla Zabine som idag är hela sex år studsar glatt omkring i livet likt en ohejdad studsboll.

Dagen efter att hon fötts kom läkarna in i rummet och tittade allvarligt på mig och Peter. 

"Flickan har blåsljud i hjärtat, och vi vill undersöka det närmare innan du får åka hem. Sådant här brukar växa ihop av sig själv, men vi vill kolla..."

Förtvivlad skällde jag på Gud eller vem som nu styr, och sade till Peter som stod minst lika allvarlig vid min säng. "Är det inte nog nu? Jag orkar inte mer."

Till saken hör att jag själv varit väldigt, väldigt nära att dö på grund av att de inte fick stopp på blodet som rann ur min kropp okontrollerat. 4,5 L rättare sagt.

Läkare kollade min lilla tjej som från början bar namnet Kimberly, men sedermera blev namnad Zabine. Jodå, visst var hennes hjärta lite trasigt, eller...rättare sagt defekt.

Klaffen som skall stängas så att blodet skall rinna förbi gjorde inte det fullt ut. På en avancerad scanner fick jag se hur blodet sipprade in där det inte skulle, och såg förskräckt på läkaren som lugnade mig.

Nu går vi varannat år på koll så att inget händer, och igår var det dags igen.

Genom åren har jäntan testat flera olika apparater som noggrant gått igenom hjärtat, och igår var det dags för en högteknologisk sak som visade exakt hur hjärtat ser ut. Vansinnigt fascinerande.

Läkaren som var en kvinna berättade exakt vad jag såg, och stackars Zabine fick ligga extra länge eftersom både jag och läkaren var lika begeistrade över teknikens under. Det var nästan magiskt att se hjärtat dunka.

Tyvärr använde jag blixt, men det blåa som syns på bilden är blod som smiter emellan klaffarna fast de är stängda. 

 

Zabine var mest fascinerad över att åka pendeltåg för det var första gången.

Ibland tyckte hon att det gick lite väl fort.

 Nu dröjer det två år tills det är dags för koll igen, och den här gången fick jag ett litet vitt papper som skall visas för tandläkaren om hon skall ta bort en tand eller göra lite allvarligare operationer. Detta för infektionsrisken.

Vi hämtade de andra ungarna, och jag blev snorigare ju längre kvällen gick.

Natten blev tung...jag började skriva på Ronnie Lundins bok Ivar Hamarsman som filmmanus, och kollade alla mejl som droppat in. Väntar fortfarande på DET mejlet...du vet det där från ett förlag som vill ha min bok. Men...icke...

Jag låg och vred mig hela natten, snorade, hostade och mådde allmänt bläh.

I morse vid fem steg jag upp och tog ut en motvillig Zilla som vägrade lämna sin bebis. Hon till och med morrar då jag närmar mig. Lilla grynet gjorde ifrån sig, och skyndade in.

Jag väckte Peter, snorade, snorade och snorade ännu mer. Förkylningen eskalerade på bara några minuter från sådär till usch. Nu värker skallen, öronen och näsan rinner. Vilken bra början på helgen.

Nu sitter jag på parkeringen och bloggar, sedan skall jag hem och skriva på manuset. Får använda varannan till Ronnies.

Ha en underbar dag.
Kram