Jag vet att det smärtar att höra orden, men jag måste...har levt alldeles för länge i lögnens garn. Jag älskade honom då, och gör det nu.
Förlåt, men...när vi älskar ser jag hans ögon, känner kroppen som jag för några dagar fick kalla min. Du är så vacker, så snäll och älskar mig...det vet jag fast du inget har sagt. I min hjärna reduceras du till en man som har lite sneda tänder, och en kropp som är ordinär.
Att leva som vi är få förunnat, pengar i överflöd, två friska barn, ett hus som tillhör kvarterets finaste.
Jag lämnar er nu, dig...och mina två älskade tjejer...det är inte lätt, men oundvikligt.
Igår var den lyckligaste dagen i mitt liv, då kom han, han som fyllt mina drömmar med kärlek, och smekt min kind då jag gråtit. Mannen i mitt liv. De gröna ögonen glittrade, och hans hand var så mjuk. Vi behövde inte säga många ord, allt...allt föll på plats. Mitt livspussel och hans...vi är ett nu. Äntligen.
Förlåt om jag sårar dig, men...jag hoppas innerligt att du en gång är med om det jag nu upplever, känner samma underbara lycka.
Pussa ungarna från mig...varje dag, försök förklara min avfärd...ljug om du måste.
Jag skall inte ljuga och påstå att jag älskade dig, snarare tyckte om...som...som en stor trygg teddybjörn vars famn jag hittade då psyket sviktade.
Förlåt...
En text som ger mycket att fundera på.
SvaraRaderaMycket stark text. Bra! <3
SvaraRaderaÄrlig var hon i alla fall.
SvaraRaderaTycker om det du skriver :-D
SvaraRaderaKramar <3<3<3