Jan-Erik är ute på bloggturne, och får ett ord av oss bloggare som han sedan blandar med temat kreativitet.
Jag måste erkänna att jag inte hunnit läsa den, och antagligen inte hinner göra det den närmsta tiden.
Mitt eget bok- och filmmanus växer på nätterna när jag skriver mellan tio och två, ibland tre.
Dagarna går åt till att bygga hus, städa, diska, tvätta och klippa gräs. Dessutom är jag arbetssökande, och går igenom nätet flera gånger om dagen för att dammsuga det efter nya jobb som kan sökas.
Så här skriver Jan-Erik Ullström:
Anitha framställde ordet ”syntetisk” till mig. Nu ska vi se om det alls går att blanda med ”kreativitet”.
Det här är vad jag ger tillbaka.
Oj. Är det inte så, att vi alla är mer eller mindre syntetiska? Jag vet att jag är det.
Den dagen evolutionen bytte administratör från naturen till kulturen, blev vi alla en del av allt det som är på låtsas. Maten vi äter innehåller lögner som lurar kroppen. De sanningar vi matas med via tidningar,
TV och internet förför oss med tvivelaktiga rubriker. Vi jagar falsk glädje i alkohol och andra beroenden. Till viss del kan denna alltmer syntetiska värld ses som ett steg i utvecklingen, men frågan
är om det är början på slutet?
Jag älskar mörker och trivs i svärta, men denna text skall inte få omfamna mer av det mörkaste nu.
Istället vill jag bolla fram en annan sida av det som känns syntetiskt för mig. Bara för att det inte är av naturen skapat, eller genom uråldriga processer framställt, betyder inte att det är fel.
Min bil går på helsyntetisk olja. Går utmärkt. Istället är det vattenpumpen som lagt av. Ta min fantasi och det den bygger upp. Det är på låtsas.
I ”Vägen till Umbria” har en hel värld vuxit fram ur fantasi och kreativitet. Karaktärer i all oändlighet och en mängd trådar som till slut vävs samman till ett enormt
äventyr. Allt är dock på låtsas. Men det betyder inte att denna syntetiska värld är sämre än vår egen.
Tvärtom.
Jag kan inte avslöja handlingen, men den hanterar just det vi människor varit, är och skulle kunna bli. En hårdare, men renare värld. Detta är en snårig djungel att beträda, men jag ska ändå försöka.
Från det att vi växer upp tills det att vi döden dör, bombarderas vi av omvärldens åsikter, värderingar och maktmissbruk. Vi sammanfogas av delar från andra som ska blandas upp med det vi har i vårt genetiska bagage. Slutresultatet blir en individ som ska fungera tillsammans med andra i ett socialt nätverk utan gräns.
Jag anser att jag nu lever i fel tid. Den tråkiga mellantiden. Jag hade hellre levat förr eller sen. Förr, då vi bodde i en stuga ute i skogen och arbetade med att överleva på riktigt. Sen, i den framtid där vi med en knapptryckning kan ta oss dit vi vill.
Eftersom dessa världar är onåbara, får jag använda min kreativitet till att skapa substitut. Syntetiska världar, där jag trivs bättre.
Jag älskar hittepå samtidigt som jag avskyr det vi använder alla dessa ersättningar till. I vissa fall är det till nytta. Nanovärlden är slukande. Men jag kan inte gå in på allt i detta forum. Teckengränsen skulle bli romanliknande. Men ibland drömmer jag.
Jag skulle lätt offra mitt skrivande och allt mitt ägande för en sak som många skulle fly. En öde ö. Jag älskade TV-serien Lost. Inte bara för att jag och manusförfattarna verkade ha någon form av tankesymbios, utan för själva grejen. Jag skulle gärna kraschlanda på en öde ö. Min familj är med mig. Gärna några fler för sällskap och samarbete.
Men mitt mål skulle inte vara att ta mig bort från ön. Det skulle nog snarare vara att se till att ingen hittade oss. All den stress vår alltmer syntetiska värld framkallar skulle bytas ut mot den enda äkta. Att överleva.
När bilens vattenpump gick sönder pressades stresshormoner ut i min kropp. 5000 kr.
En utgift. Jag möter hellre en monsun och låter ansiktet piskas av regnet när jag bygger vindskydd.
Samma stresshormon, men för ett ädlare och renare syfte. Stå en hel dag och sätta ihop motorer, för att få min lön. Stå en hel dag i vattnet med ett ljuster i högsta hugg, för att få min mat. Samma tristess, men för en ärligare överlevnad.
Jag känner mig som vatten på den oljiga hinna vår värld sakta täcks med. Men det gör ingenting. För när jag stöts bort, hamnar jag alltid där jag siktar. I mina egna världar. Jag är detta till trots inte bitter.
Utvecklingen är som den är och vi människor står inför en stor tröskel. Religion och vetenskap rustar för en slutstrid utan dess like och segregeringen gnuggar sina händer. Jag önskar att fler kunde öppna sina inre dörrar och se allt det som kreativitet och fantasi kan ge, bara vi släpper taget.
Belöningen är en öde ö. Den är tom och öde, och väntar på att kläs i eskapismens skrud. Jag gjorde det. Jag gör det i detta nu. Vad gör du?
Love / Jan-E
Gillar det jag läser, din öde ö som du och de dina befolkar och lever på och av - den önskar även jag mig emellanåt! Tur att den går att fantisera ihop!
SvaraRadera