"Nja, jag har jobbat hela dagen på att få ned vår älskade kissemiss från en smal kvist sju meter upp i luften på en tall...inget roligt, men hon kom ned till slut...efter flera timmars ropande, trixande med korgar fulla med kattmat som lockbete, och mig klättrande på en smal stege." jag skrattar till och slår ut med händerna. "Till slut var jag nästan panikslagen, och vi försökte faktiskt skaka ned henne med ett rep vi fått över grenen med hjälp av ett rep och ett äpple. Det var ca 5 m upp till första grenen.
Hon tittade på mig med konstig min.
Jag rodnade lite, och fortsatte. "Jag hade en tvättlina som jag tryckte in änden på i ett stort äpple, sedan kastade vi det över grenen Zally satte på, och knöt fast en korg i andra änden...hävstångseffekten liksom.
Hon tittade på mig och skakade på huvudet.
"Ärligt talat Anitha, så fattar jag inte vad du menar, men det är väl bra att det fungerade..." dagisfröken gjorde en kort paus. "För hon är väl nere nu?"
Jag nickade och log stort.
"Jo, Peter klättrade upp i trädet..."
Hon öppnade munnen, men säger först ingenting, sedan kommer ett "Men...?" dagisfröken satt tyst en stund mitt bland alla stojande barn. "Var det inte du som tog ned henne med korgen."
Jag skrattade högt, och sade." Nej, hon vägrade krypa ned i korgen, och det kanske var lika bra, den var väldigt vinglig."
Nu kom Lilleman rusande, och stoppade allt vidare prat.
Väl hemma mötte våran lilla kissemiss oss i dörren, och tveksamt släppte jag ut henne med orden. "Inget mer klättrande hörru du lilla fröken."
Ett tag funderade jag och Peter på att ringa en arborist från trakten, eller till brandkåren. Allt för att lilla hjärtat skall komma ned från sin höga utsiktsplats.
Det blev ju en bra historia ändå, fast du inte fick skrivet så mycket. Tur att det ordnade sig med katten.
SvaraRadera