TEMA Att komma tillbaka

Doften av unken jord når till Maries näsborrar.  Hon vaknar sakta till sans, och trycker med stigande panik på träet som omringar henne. Tydligen ligger hon i en låda av något slag, och över kroppen har någon lagt ett vitt lakan som doftar jordgubbe.

Marie hör en röst snett ovanför sig, och sparkar frenetiskt på lådans botten.

”Hallå! Är det någon där?”

Ljudet från en saxofon strömmar ned mot henne, och med tårade ögon känner Marie igen sången hon skrivit till Måns. Vad är det som händer?  Var befinner jag mig egentligen? Det sista jag minns är…

Musiken stoppar och om igen hör hon rösten från någon. Marie bankar så hårt på träet över sig att hon känner hur huden spricker, och stickor av trä tränger in under naglarna. En söt doft av blod cirklar runt i kistan, och Marie slickar på såren, försöker dra ut stickorna som gör vansinnigt ont.

Hon sparkar med fötterna, och skriker, ”Hjälp! Öppna! Släpp ut mig!”

En mjuk röst som Marie så väl känner igen sjunger en sång som hon älskar, och tårarna rinner när Marie inser det vansinniga i situationen. Jag skulle aldrig kommit tillbaka. Måns och jag kunde ha sagt adjö via telefonen. Jag blev varnad.

Några ynka meter ovanför henne står folk samlade runt den öppna graven, och prästen tar lite jord i spaden av silvrigt stål.

”Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda”

Han nickar mot Måns som står med sänkt huvud, och kliver åt sidan för att släppa fram honom.

Måns tar spaden och öser ned svart mullrik jord som innehåller skärvor av det förgångna, gamla celler från andra döda som blivit bortglömda och av med sin grav.

Han har svårt att inte le när blicken nuddar bästa kompisen Teodor. Hoppas hon brinner i helvetet den slynan. Vara otrogen mot mig, och till på köpet med min bästa kompis. Stå där och grina du din idiot. Du är lömsk som en hyena och jag tänker ge dig också ett passande straff. Måste ligga lågt ett tag bara…vänta tills jag får tillfälle.

När begravningsceremonin är över går Måns därifrån med handen lätt vilande på Teodors axel. Vid hans sida går Maries mamma, och hennes lillebror som under begravningen noga studerat Måns, och har känslan av att något är fel.

Kaffet intas under tystnad, och inte ens lilla Malins babbel lockar någon att le.

”Varför försvann hon bara? Vad sade du egentligen till henne?” säger Moa som är Maries bästa vän. ”När vi hördes sist var hon på väg hit för att be om förlåtelse.”

”Hon dök aldrig upp.”, sade Måns kort, och undvek att möta Moas blick. ”Hon ångrade väl sig. Förresten…” han vände sig mot Teodor. ”Undrar vem hon var otrogen med. Jag hittade ett telefonnummer med initialerna T och E, det är det enda jag vet.”

”Vem hittade henne?”, sade Moa och torkade en tår.

”Jag.”, sade mamman och snyftade. ”Marie har inte ens använt Alvedon förr, så varför skulle hon använda droger nu, och en överdos verkar underligt.”

”Polisen sade att det var en drog de aldrig träffat på förut. Något konstgjort.”, inflikar Peter som är farbror till Marie.

”Du jobbar ju med sådant.”, säger Moa allvarligt och vilar med blicken på Måns mun. ”Du har bäst insyn av oss alla i droger.”

Måns känner sig trängd och låter tårarna flöda. Hulkande reser han sig upp, och vinkar avvärjande då Teodor reser sig upp.

”Det är okej, jag klarar mig. Jag tar en nypa frisk luft.”

Nere i graven känner Marie hur syret sakta tar slut, och det svartnar om och om igen. Fötterna är stumma, och vägrar att lyfta sig medan händerna känns som om de fyllts med tusen nålar. Bara ett till slag, ett till, snart hör någon mig. Snart är det över.

Halsen snörps ihop och en tår rinner ned mot örat och fortsätter in i håret som någon klippt av så kort att huden skadats.

Hon tar några sista flämtande andetag innan lungorna kollapsar och mörkret blir evigt.