Besök på naturreservatet Lida och nya funderingar över manuset

Barnen är som vanligt tidiga, och jag har under natten förflyttat mig till Zabines säng. Hon och lillebror har invaderat vår säng, och jag kan inte sova hopträngd som en makrill i en rektangulär konserv.

Ungarna och jag försöker få i oss frukost samtidigt som hundarna svansar runt och vill ut.

Zabine förbarmar sig över dem och tar en sväng nedåt soptunnorna, sedan kommer hon hem.

Jag försöker om och om igen ta mig ut på nätet, men möts av texten EJ INLOGGAD, och har nästan gett upp när jag äntligen kommer förbi vakthunden på nätet, och kan skriva min puff.

Några minuter senare åker jag ut igen, och får se mig besegrad av något osynligt.

Vi tar på oss överdragsbyxor och fleecetröja, sedan tuffar vi iväg med bilen till Lida som är ett stort friluftsområde där skog, täkter och sjöar samsas med mossar och stora gräsmattor.

Lilla Zenta sprang precis i hasorna på mig, och var snart trött. Som tur var hade jag tagit med vagnen, och lillstumpan fick plats i varukorgen under sitsen.

Hon är ju inte speciellt stor, men jag tyckte hon var duktig på att hänga med de större hundarna. Tyvärr var hon inte speciellt intresserad av att agera fotomodell, så det blev mest hundrumpor, och annat strunt som kom med på bilderna. Till slut lyfte jag upp henne i Zabines famn, och då...äntligen...fastnade hon.

Samtliga barn sprang iväg och njöt av att sträcka på benen.

Det var första gången vi besökte Lida så jag var lite försiktig med att gå iväg på alltför många kringelikrokar, men vi hittade till en jättefin sjö där det blev stoj och lek en stund.

På väg hem passerade vi en lång bryggliknande sak som gick rätt ut i en mosse. Nyfiket tog jag med mig mina små och gick dit. Ett underligt landskap trädde fram, och i mitt huvud vaknade tankar på att använda den speciella känslan och doften i  manuset. Benjamin kanske kunde få ett infall att bli sportig? Eller Charlie kanske känner sig förföljd när hon är ute och promenerar med sonen? Hm...det där tål att tänkas på.

Hemma stekte vi pannkaka och pojkarna närmast vräkte i sig. Undrar vart allt tar vägen? jag orkar knappt två, sedan är jag mätt.

Efter maten var jag trött, och den friska luften gjorde säkert sitt. Efter en kort vila ackompanjerad av ungarna som tjafsade om Gud vet vad, och jagade varandra vilt så diskade jag upp, och gjorde collage med ungarna.

Efter det tittade jag och Zabine på fotografierna från halloween.

Killarna på skolan börjar så smått upptäcka att hon finns, och blev extra intresserade då Zabine såg ut så här. Tänk vad lite färg kan göra.

Nu har jag badat lillvalpen och de andra plus låtit de äldsta barnen leva rövare i badbaljan.

Och äntligen börjar barnen dämpa sig till någorlunda pratbar nivå.

Ha en trevlig kväll