TEMA Befria

Doften då vi stiger in i i rummet är vidrigt frän, och ljudet från djuren som oroligt hoppar av och an i burarna ekar. Jag anar siluetten av ett rundat öra, och hör tjattret då de nyfiket kommunicerar sinsemellan.

Hänglåset hade varit enkelt att forcera, och koden på dörren fanns redan tillgänglig eftersom jag en gång jobbat som brevbärare i kvarteret.

"Ser du något?", viskar Janne, som börjar närma sig pensionsåldern, men ändå deltar med samma lust som förr. "Akta dig för laserstrålarna." Han pekar med den handskbeklädda handen mot en blå tunn linje som går från ena sidan av rummet till den andra.

"Tack.", viskar jag och lägger mig platt på magen för att komma under. "Jag såg den faktiskt inte."

Försiktigt öppnar jag hasp efter hasp och lockar på de små ludna djuren, men naturligtvis kommer de inte. Rädslan och nyfikenheten överbryggs av vetskapen hur de brukar bli behandlade då de vågar sig fram till någon som går på två ben. Trots att de hatar buren betyder den trygghet.

Janne kommer efter mig, och böjer sig långt in för att fånga upp en av dem, klappar illern på huvudet och håller samtidigt ett hårt grepp runt kroppen. "Jag har alltid undrat hur någon kan rekommendera den som husdjur till barnfamiljer. Av erfarenhet vet jag att de alltid riktar in sig på halsen när de hugger, och de luktar verkligen pyton. Skulle du vilja ha en sådan här hemma?"

Han sträcker det lilla djuret mot mig, och den öppnar gapet för att ilsket fräsa. Munnen är fylld av sylvassa små tänder, och ögonen lyser av ondska. Svansen ser ut som en tjock borste.

"Nej tack, men för den skull behöver de inte bli utsatta för djurförsök. Hur många är det den här gången? Tio...femton...eller?"

Janne stoppar ned illern i säcken han bär med sig, och går till nästa bur.

"Jag är lite osäker, men det verkar vara närmare tjugo. Det känner man på doften, jisus...hur kan någon jobba i det här?"

Med trevande händer tar jag mig lite längre bort, och tar bort haspen på nästa bur. Det luktar inte likadant som i de andra, och jag hör något hasa ut från bolådan. Ett starkt väsande får mig att snabbt slänga igen dörren och låsa igen den.

"Ficklampan! Fort! Vad i...?"

Janne kommer snabbt fram till mig och lyser in i buren där det ligger en tjock, lång orm som med stirrande ögon låter tungan åka ut och in. 

När vi lutar oss närmare kastar besten sig mot gallret och fräser högt.

"Helvete vilket odjur.", säger jag när vi lugnat ned våra bultande hjärtan."Vilken tur att vi inte hann befria den där. Vet du vilken sort det är?"

Janne låter käglan glida över den cirka en och en halv meter långa ormen, och funderar en stund innan han triumfierande sätter upp ena fingret i luften. 

"Det är en pytonorm, det måste det vara...kolla...teckningen och huvudet. Jo...en pyton är det."

Resten av uppdraget görs med stor försiktighet och min näsa är ytterst känslig för vad som finns inuti buren jag kliver in i. Illrarna tjattrar och piper, och vi blir tvungna att avbryta innan alla kommit ut.

Skåpbilen står parkerad utanför, och vi försöker lägga ned våra säckar så försiktigt vi kan.

"Är alla med?"säger Janne och står tveksam med handen på luckan. "Det är synd att vi inte hade tid att befria alla, men..." han drar av sig handskarna och lägger dem på sätet. "Vi har ju räddat några liv i alla fall."

Några timmar senare sitter jag på huk i ett skogsbryn flera mil därifrån. Vi öppnar säckarna och väntar.

Den första illern springer bara rätt ut medan nästa nyfiket sätter sig på två ben och lutar huvudet på sned.

"Seså lilla du, spring iväg och skaffa dig en fästmö nu."

Våra blickar möts, och den här gången ser jag godhet. Den mörkbruna pälsen glänser i solskenet, och det vita maskade huvudet ropar efter att bli klappat.

"Hur länge lever en sådan här?", viskar jag och böjer mig fram mot det söta djuret.

"Jag vet inte riktigt, sex, åtta år skulle jag tro. Det gäller att tänka efter innan man skaffar något dylikt. Min fru hatar dem sedan en grannes iller först gosade med henne, sedan rusade upp under hennes kappa och högg henne i halsen."

"Halsen? Men...?" Jag drar snabbt tillbaka kroppen, och höjer rösten när jag fortsätter prata. "Hur kan den veta?"

"Instinkt.", säger Janne och skrattar då han ser min reaktion. "Jag sade ju det. De är små, men livsfarliga. Tänk dig om ett barn råkar ut för det. Det skulle nog gå käpprätt är jag rädd."

Ännu en iller kilar ut, och flera följer efter.

När säckarna är tomma känner jag att knäna värker, och fötterna sticker eftersom de somnat för länge sedan. Fascinationen över de små djuren har fått mig att glömma tid och rum ett tag.

En bil kommer sakta åkande på den lilla grusvägen, och jag byltar snabbt ihop säckarna, och kastar in dem i bilen.

"Skit också...snuten. Det här är inte bra..."

Jag ser att Janne svettas och känner även doften, men känner mig rätt säker på att de inget vet.

"Jaha, hur var det här då?", säger polismannen samtidigt som han kliver ur bilen. "Har ni problem?"

"Nä, vi bara njuter av stjärnorna.", säger Janne och drar mig intill sig. "Min flickvän och jag tycker om att studera dem."

Polismannen tittar fundersamt från mig till Janne, och jag riktigt ser hur han grubblar på varför en så ung tjej som jag väljer att vara med en så gammal gubbe som Janne.

För att förstärka Jannes ord pussar jag honom på munnen, och trycker mig tätt intill.

"Det är några som brutit sig in på labbet några kilometer ned på vägen. De har släppt ut en massa illrar och orsakat skador på instrument. Ni har inte sett några andra bilar i området?"

"Neeej", säger vi med en mun, och jag håller hårt i Jannes arm.

"Nå, då så...ursäkta att vi störde.", säger polismannen, kliver in i bilen och nickar åt sin kollega att köra vidare.

"Det är lugnt."

När vi inte ser bilen längre brister vi ut i ett nervöst fnitter.

"Vilken tur att de inte kom tidigare.", säger jag och ser ett litet huvud som tittar fram under bilen. "Nu åker vi hem innan det kommer fler."