TEMA Efterskalv

Knappt hade marken stoppat att röra sig som en konvulsivisk mask i mitt blomland, förrän råttorna trängde sig upp ur sina hålor med skummande käftar, och stora, svarta skräckfyllda ögon.

Jag kunde plötsligt höra mig själv andas, och saknade ljudet av kanariefåglarna som kvittrat utanför.

När min kropp kastades iväg var jag helt oförberedd, och låg med skallrande tänder kvar på backen och lyssnade på hur efterskalvet fick rutorna i byggnaden att krossas ett efter ett. Skulle jag någonsin få träffa mina barn mer? Var mina älsklingar i säkerhet? Och Moira, min Moira hur var det med henne?

När jag lyfte upp mobilen ur den lilla röda väskan som jag alltid har hängande på magen började den plötsligt ringa. Ljudet var skorrande, inte alls lika vackert som förr, men på den spräckta skärmen läste jag namnet på min man, och kände hur hjärtat fladdrade till av lycka.

"Hej älskling, hur...?"

Jag var sprudlande glad, och rösten darrade av förväntan.

"Hej, jag heter..."

Rösten i telefonen tillhörde inte Kenneth, eller någon annan som jag kände. Sakta förklarade den unga polisen vad som hade hänt, och att jag måste försöka komma dit. Min man andades fortfarande, men slutet var nära.

Utan att lyssna vidare tryckte jag av luren och tittade på mig själv. Kroppen verkade intakt, men jag blödde på några ställen. Oändligt sakta segade jag mig upp med hjälp av en stol som fortfarande stod upp, och haltade ut till trapporna...som inte längre fanns där.