Enligt nationalencyklopedian:
sydsvensk dialekt jynne , gammal benämning på dyna, särskilt sådan som använts på ostoppade sittmöbler i allmogemiljö.
När morfar ropade på mig släppte jag datorn, och skyndade honom till mötes. För när morfar kallar kommer man. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Doften av tuggbuss slog emot mig och susade i raketfart in i näsgångarna för att beblanda sig med stearindoften från ljuset jag släckte.
"Vilken tid det tog.", muttrade morfar och tog tag i min hand. "Kom och hjälp mig Mia. Jag behöver dina ögon."
På golvet låg mormors ärvda stol upp och ned. Morfar hade tagit av tyget på hyende, och klippt till en lika stor bit från mormors gardin som hon förvarat i ett skåp på vinden i syfte att sy sig en klänning av.
"Men...", sade jag och tystnade då jag såg hans stränga min.
"Nåde dig om du säger något. Det skall bli en julklapp." Han flyttar sig åt sidan så att jag skall få plats. "Det värsta är att jag inte kan få in tråden i ögat. Hjälp mig."
En odör av svett och sprit når mig, och jag drar häftigt efter andan.
Morfar märker vad som sker och blåser hårt på min näsa medan han skrattar lågt. "Lite sprit rensar magen. Vill du smaka?" Morfar öppnar en flaska som stått på bordet. "En liten slurk för att fira din tjugonde jul." Han virar ihop den återstående gardinbiten, och puffar in den i en brun låda som står i ett hörn.
"Hur tänkte du lösa det där?", säger mormor som smugit sig in.
"Du är den enda i hela världen som inte får komma, och ändå gör du det.", mumlar morfar och försöker dölja att tummen blivit illa behandlad av nålen som slunkit in i den. "Gå!", lägger han till, och gömmer tygstycket bakom ryggen. "Mia och jag jobbar."
"Ha, ha...jag känner nog till vad du sysslar med gamla gubbstrutt. Sitter här och tutar i dig från flaskan likt en lammunge som dricker välling." Hon pekar på mig med sitt krumma finger. "Flickan skall inte dricka, oavsett ålder. Det räcker med en fyllkärring i släkten."
Nu tänder morfar på alla cylindrar, för den där kärringen mormor pratar om är ingen annan än hans älskade mor.
"Hon var sjuk, inget annat.", fräser morfar och spottar ut snusen på golvet, men plockar fort upp den.
När mormor lämnat rummet vänder han sitt ansikte mot mig, och plirar med ögonen under tiden som han låter läpparna lämna varandra och visa ett garnityr som är pintjockt av svarta smulor av snus, och svartgrodda tänder. "Där lurade vi henne rejält." Morfar lägger handen över hjärtat. "Ett tag trodde jag att det var kört."
Tillsammans knåpar vi ihop hyende efter hyende med guldband i kanten, och när julaftonsmorgonen gryr står de nyfixade stolarna sida vid sida runt det urgamla lite rangliga bordet, redo för att härbärgera nya arslen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.