TEMA Att få skjuts

"Snälla mamma...du kan väl?"

Sandra tittar på klockan och ser att festen börjar om en halvtimme. Det är bråttom nu. Klänningen hon bär är noga utvald för kvällens festligheter och hon hade alldeles glömt att bussen inte går senare än sex på lördagar.

"Snälla mamma..."

Josefin som knappt nått femtio tittar på sin dotter, och känner en underlig oro i kroppen. Hon vet att Sandra sett fram emot den här festen, men något får Josefin att tveka. 

Hon vet inte riktigt på vilket vis orden skall uttryckas, men tar ett djupt andetag för att berätta om oron och drömmarna som raserat hennes nätter.

"Älskling, är den här festen väldigt viktig för dig? Jag har onda aningar förstår du. Något känns så fruktansvärt fel. Mina ben vill inte lyda mig, och i mitt huvud hörs ett rungande NEJ så fort jag ens tänker tanken att skjutsa dig."

Sandra suckar och sätter sig på stolen i köket.

"Men mamma, det är ingen fara...jag lovar. Anders syster kommer att vara där, och Peters storebror. Mamma...snälla...vi kan inte leva så här längre. jag får ju aldrig göra någonting."

Det ljusa håret som noggrant lockats och sedan sprayats rör sig som en enda massa när hon upprört knycker på nacken.

"Tina och Louise blir aldrig stoppade, de får göra vad de vill...jämt."

Josefin tittar på klockan och ser att de har knappt tjugo minuter på sig innan festen börjar. Motvilligt tar hon på sig skorna och kappan, skriver en lapp till maken, och hämtar bilnycklarna.

"Det kan väl inte hända något...", säger hon lågt för sig själv. "Jag måste sluta leva efter min intuition, det skadar både Sandra och Leif."

De kliver in i bilen, och Sandra tittar ideligen på mobilen som piper gång på gång. 

"Mamma, skynda dig."

Josefin trycker in nyckeln och vrider om den.

Bilen är tyst

"Men, vad i?", säger hon, och vrider den igen utan framgång.

När Sandra irriterat tar upp telefonen och ringer till sin väninna kommer plötsligt en bil i full fart. Efter den kommer en polisbil med sirenerna på.

Josefin blir alldeles vit i ansiktet, och studerar Sandra som i förskräckelsen tappat mobilen på golvet.

Sandra sätter sig i framsätet, och skruvar igång radion där en hallåa pratar om ett bankrån som begåtts för bara en liten stund.

"Den flyende bilen har orsakat flera svåra olyckor, och ambulansen försöker ta de som är allvarligast skadade. Om du kan hjärt-lungräddning får du mycket gärna komma och hjälpa till."

Josefin drar runt nyckeln med darrande händer, och den startar utan problem. Fläkten går på för fullt, och en doft av gamla löv fyller bilen.

Under tystnad åker de till festen och passerar rader av krockade bilar som skjutsats ned i diket. Människor står gråtande vid vägrenen, och en hund springer runt, runt bland vraken.

När Sandra kliver ur bilen smeker hon mammans kind. 

"Tack, jag älskar dig."

"Dito.", säger Josefin och stänger dörren.

Hon sitter stilla i bilen, drar med handen över sätet där dottern suttit.

"Jag vet inte vem du är som hjälper mig, men tack för att du räddade vårt liv."