TEMA Tidsresa

Den korta tiden jag satt vid farmors sida innebar en snabb tidsresa från fyrtiotalet då Zarah Leanders hesa stämma fyllde radion i gott sällskap av studiomusiker, till nutidens blippande och plingande på datorer.

Hennes handleder var smala, och skelettet stod ut genom huden som små spetsiga berg. 

Håret var sprött av alltför många omgångar med permanentvätska.

Halsen 

När jag riktade iphonens skärm mot henne ryggade hon först tillbaka, men skrattade sedan åt sin egen rädsla. 

Slangarna som följde hennes näsvinge, och fortsatte in i munnen gjorde att kommunikationen mellan oss var en envägig, men hon nickade och skakade på huvudet så gott det gick.

Blixtarna från telefonen lyste upp rummet några sekunder, och jag såg fläckar på väggen bakom henne som någon försökt ta bort. På golvet rullade små tussar av grått runt i vinddraget från det öppna fönstret.

Det luktade sprit, och något odefinierbart sött blandat med svett och urin, och jag blev lätt illamående, men försökte att inte visa farmor vad jag kände.

Zarah Leander tystnade, och jag satte i nästa cd-skiva. Evert Taube sjöng om Rönnerdahl och ett försiktigt leende syntes. För att roa henne dansade jag runt i rummet med en av kuddarna i famnen.

En försiktigt knackning hördes, och in steg två läkare.

"Tyvärr finns det inget annat att göra nu än vänta. Cancern har spridit sig, och kan inte opereras bort.", säger den äldste av dem. "Men det där vet du ju redan, eller hur?"

Jag nickar och känner hur klumpen i halsen dräper förmågan att tala.

"Är det något du undrar?"

"Nej.", viskar jag och undrar för mig själv hur en död människa ser ut. Egentligen vill jag dra på mig jackan och springa ut genom dörren, men...mina föräldrar är döda, och några syskon fick jag aldrig. Farmor och jag har bott tillsammans sedan jag var fem. Hon har ingen annan än mig, och jag å andra sidan har ingen annan än henne.

Läkarna går ut efter att de tagit min hand.

Evert Taube sjunger sista frasen och tystnar, men jag ersätter snabbt skivan med en annan.

Denna gång är det Elvis Presley som sjunger den berömda sången till sin mamma. Farmor gråter och jag torkar bort dem med varsam hand.

Plötsligt lyfter hon en darrande hand och lägger den på hjärtat medan hon söker min blick. 

Jag lägger min hand över hennes och lutar huvudet mot hennes bröst. 

Ord är överflödiga

Mitt inre rivs i små partiklar, virvlar runt för att landa i en bädd av syra. Det gör så ont att jag vill skrika, men munnen är låst och ögonen torra.

Jag känner att hon andas häftigt, sedan tystnad.

Vänder upp blicken lagom för att se hur själen försvinner ur henne. De klara ögonen grumlas snabbt, och munnen mjuknar som om hon äntligen slipper smärtan.

En vitklädd kvinna kommer in, nickar mot mig, lägger en hand på min kind, och drar ett vitt lakan över farmors kropp.

"Det är över nu. Rut har kommit till Gud.", säger hon lågt och går ut.